Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1667
Österrike (Historia — 1849)
1668
1749 åtskilliga reformer, genom
vilka bl. a. större centralisering
uppnåddes, delvis på
lantständer-nas bekostnad. Upplysningstidens
idéer vunno insteg, och ett
uppsving inträdde för tyska
kultursträvanden, gynnat även av en
tysk språkpolitik och statlig
organisation av folkundervisningen.
Josef II fullföljde reformverket i
speciellt syfte att skapa en
homogen, tysk enhetsstat. De av honom
genomförda djupgående
omdaningarna inom stat och kyrka
möttes emellertid av ett häftigt
motstånd. Ett misslyckat krig
mot Turkiet 1787—91 försvårade
ytterligare ställningen för Josefs
broder, L e o p o 1 d II (1790—92),
vilken dock lyckades rädda en del
av det i mycket ohållbara
reformverket. — Under Leopolds sonson,
Frans II (1792—1835),
rycktes ö. med i koalitionskrigen
mot Frankrike och förlorade i
frederna i Campo Formio (1797) och
Lunéville (1801) belgiska
Nederländerna samt Lombardiet mot
ersättning i Venetien, Dalmatien
och Istrien, vilka områden dock
efter nederlaget vid Austerlitz
förlorades genom freden i
Press-burg 1805. Sedan Tysk-romerska
riket börjat upplösas, lät Frans
1804 utropa sig till kejsare
(Frans I) över sina samtliga
arvländer, förenade till
kejsardömet ö. (1804—67), och nedlade
1806 den tysk-romerska
kejsarkronan. — R e ak t ion och
frihetsrörelser (1804—67).
Efter ett nytt krig mot Napoleon
1809, då ö. genom freden i Wien
s. å. avträdde bl. a. Krain,
Tyro-len och v. Galizien, trädde Metter
-nich (se d. o.) i spetsen för ö:s
utrikespolitik och lyckades genom
avvaktande hållning samt
välberäknat ingripande i
befrielsekriget 1813—14 ge Ö. en
inflytelse
rik ställning vid Wienkongressen
(se d. o.), ö. återfick där det
mesta av de förlorade områdena
och erhöll Salzburg, Istrien,
Dalmatien samt Venetien, förenat
med Lombardiet till ett
konungarike, Lombardiet-Venetien.
Jämte Preussen blev ö. den ledande
inom Tyska förbundet samt var i
det följande en av
huvudrepresentanterna för Heliga alliansens
reaktionära interventionspolitik. —
I det inre inträdde stagnation
samt svåra finansiella kriser
(statsbankrutt 1811). Under
Frans’ son, Ferdinand I
(1835—48), började starka
nationella strömningar framträda
bland monarkins många olika
folkgrupper, som dittills helt
dominerades i Ö. av tyskarna och i
Ungern av magyarerna. I
Lombardiet-Venetien och — mindre öppet
— i Ungern åsyftade rörelsen
frigörelse från förbindelsen med Ö.,
medan den i de österrikiska
kron-länderna förmäldes med krav på
folkrepresentation och
avskaffande av feodala ståndsrättigheter.
— Februarirevolutionen i Paris
gav signalen till en av studenter
ledd revolt i Wien (mars 1848),
som framtvingade Metternichs
avgång och inkallandet av en
konstituerande församling. Inom kort
kommo dock de nationella
rörelserna i förgrunden; tjeckerna
fordrade ett särskilt parlament, i
Italien utbröt uppror och i
Ungern öppen konflikt mellan
magya-rer och kroater. Kejsaren tog
kroaternas parti, varefter en ny
revolution till ungrarnas stöd utbröt
i Wien (okt. 1848). Den nedslogs
med hänsynslös kraft.
Ministerpresident blev Schwarzenberg, och
kort därpå abdikerade kejsaren
till förmån för sin brorson Frans
Josef I (1848—1916). Under år
1849 nedslogos frihetsrörelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
