Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östromerska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1707
Östromerska riket
1708
ö. en betydande maktutvidgning.
Alexios’ son, Johannes ”den
ädle” (1118—43), besegrade
ungrarna och stärkte kejsardömets
inflytande över de av korsfararna
upprättade furstendömena. För
att motverka venetianarnas
tilltagande inflytande trädde han i
handelsförbindelse med Pisa och
Genua. Ma’nu el I (1143—80)
bekämpade i ett långvarigt krig
normanderna och förde
ständiga, mot slutet högst olyckliga
strider mot seldjukerna. Hans
vittfamnande politik, som ytterst
åsyftade det romerska imperiets
återupprättande, splittrade och
förlamade rikets krafter. Glansen,
som omgav den ridderlige
kejsaren, betecknade den bysantinska
storstatens solnedgång. Under
dynastin A’ngelos (1185—1204)
utmattades riket av inre och yttre
krig, framför allt mot
normanderna. — Med fjärde korståget (se
d. o. sp. 1241) kom den avgörande
katastrofen för ö., som nu delades
i en mängd feodalvälden och
italienska kolonier. I Konstantinopel
sattes B a’1 d u i n I (1204—05)
till kejsare över Latinska
kejsardömet (1204—61), utgörande
omkr. en fjärdedel av Ö:s område.
Ett livskraftigt statssystem
lyckades dock ej korsfararna skapa.
Det västerländska ridderskapet
och romersk-katolska
prästerskapet hatades av de inhemska
”grekerna”, och för B a 1 d u i n II
(1228—61) blev det allt svårare
att sammanhålla Latinska
kejsardömet. Vid sidan av detta hade
flera oberoende grekiska stater
bildats, av vilka den mest
betydande var kejsardömet Nicae’a
(1204—61). Dess härskare, den
lysande fältherren Mikael
VIII P a 1 a i o’I o g o s (1259
—82), fördrev 1261 Balduin,
återställde ö. och grundade pa-
laiolo’gernas dynasti (1261—
1453). Främlingsväldet hade
väckt till liv en nationell
stämning, som icke blott tog sig
uttryck i stegrad religiös fanatism
och främlingsfientlighet utan
också i ett starkt intresse för den
egna kulturen. Inom ö. hade
upprätthållits en relativt obruten
klassisk kulturtradition, som
indirekt påverkade även
Väst-Euro-pa, för vilket nämligen den
bysantinska konsten och litteraturen
fick stor förebildlig betydelse.
Likaledes kom det kulturella nit,
som tog sig uttryck i vården av
de klassiska
kulturminnesmärkena, att under ö:s sista tid giva
den västerländska renässansen
(jfr d. o. sp. 1015) och
humanismen kraftiga impulser. Mot den
andliga livaktigheten i ö.
kontrasterade skarpt rikets sjunkande
politiska anseende. De tre första
korstågens olyckliga resultat, som
med orätt väsentligen tillskrevs
den svekfulla bysantinska
diplomatin, hade i Västerlandet väckt
ett djupt misstroende mot ö. För
att vinna de romerska
katolikernas hjälp mot turkarna måste man
söka åstadkomma en union mellan
kyrkorna och i värsta fall
erkänna påvens supremati, och till sina
undersåtars harm avlade Mikael
VIII romersk trosbekännelse på
konciliet i Lyon 1274. Vid
1200-t:s slut trängde turkarna in i
Mindre Asien, erövrade bl. a.
Ni-caea och plundrade rikets
europeiska kuster. Samtidigt
grundades den serbiska storstaten.
Under Johannes V (1341—76)
bidrogo inre strider att öka
förvirringen. Hans medtävlare, J o
-hannes VIK an t aku z e’ n os
(1347—55), inkallade till sitt stöd
turkarna, som 1354 satte sig fast
på Gallipolihalvön (se Turkiet
sp. 1511). Därmed var ö:s öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
