Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofins historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751 Filosofins historia 752
Lampsakos (3:e årh. f. Kr.)
är en betydande representant för
de metafysiska intressena, om än
med en atomistiskt påverkad
transformering av Aristoteles’
egen världsförklaring. Den från
Platon utgångna akademin
utvecklade sig under 3: e och 2: a
årh. f. Kr. i skeptisk (jfr
Skepticism) riktning, senare
i eklektisk (jfr
Eklekticism). Av Pyr ron grundades
under 3:e årh. f. Kr. en
egenartad skeptisk skola, som räknar
efterföljare till 3:e årh. av vår
tideräkning. Stoicismen och
epikureismen (se dessa ord)
anknöto sin teoretiska spekulation
övervägande till försokratiska
filosofemer, stoicismen till den
herakleitiska, epikureismen till
den atomistiska åskådningen.
Dessa skolor ägnade emellertid
sitt huvudintresse åt praktiskt
filosofiska problem, stoikerna med
starkt modifierad anknytning till
den kyniska skolans (sed.
o.), epikuréerna till den k y r e
-naiska skolans (se d. o.)
sedelära. Kring början av vår
tideräkning upplevde
pytagoreis-ka spekulationer en renässans i
den s. k. nypytagoreismen
(se d. o.). Delvis voro de
förbundna med en platonsk
orientering, vilken förebådar den
egentliga nyplatonismen (se d.
o.). — Platonsk och nyplatonsk
filosofi kom att utöva ett mäktigt
inflytande på den kristna
lärobyggnadens utformning, såväl hos
representanter för den s. k. p a
-tr istik en (se d. o.), ss.
Ori-g e n e s och Augustinus, som
senare hos representanterna för
medeltidens mystik (se
d. o.), ävensom för den egentliga
skolastiken (se
Medel-tidsfilosofi sp. 1421 f.),
framför allt under dess första
sekler. Med 1200-t. inaugureras,
särskilt genom kontakt med
arabisk filosofi, ss. hos Averroes,
en aristotelisk riktning inom
skolastiken, vars främste
målsman är Thomas av Aquino
och som, ehuru icke enväldig,
blivit den mäktigaste faktorn inom
katolsk filosofi (jfr
Medeltid sfilosof i sp. 1424), under
flera århundraden även inom
protestantisk (jfr
Nyaristote-1 i s m). — Under
renässanstidevarvet dominerade
pla-tonska och nyplatonska
strömningar, ss. hos Ni c o 1 a u s C u
-s a n u s, den platonska akademin
i Florens (se Akademi) och
dess främste man Marsilius
F i c i n u s samt under
senrenässansen framför allt hos G i o r
-dano Bruno, som dock tillika
införlivat atomistiska idéer med
sin världsförklaring. Samtidigt
framträdde ock aristotelismen i
en av den kyrkligt skolastiska
typen oberoende gestalt hos män
som Petrus Pomponatius
och Giacomo Z a b a r e 11 a
(se d. o. Suppl.), särskilt vid
universiteten i Padua och
Bolog-na. Stoicismen satte djupa spår
i renässanstidens moralfilosofi
av både tidigare och senare
datum, på sina håll också
epikureismen, ss. hos L o r en z o Valla.
Sin största betydelse fick dock
epikureismen genom sin
atomlära, sådan den utformats hos
Lucretius. Sålunda blev dess
mekaniska naturförklaring med
mindre 1. större modifikationer i
detaljerna tillämpad av bl. a.
Gassendi och J u n g (se d. o.
Suppl.). — 1 6 0 0 - t : s filosofi
karaktäriseras hos dess stora
systematiker av en rationalistisk
kunskapsteori (jfr
Rationalism. Fil.). Den mekanistiska
naturförklaringen representeras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
