Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonde, person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285 Bonde 286
ägararistokratin, enväldets
pålitliga stöd. Ungefär samtidigt
med livegenskapens införande
och delvis som en följd av denna
uppkom mirsystemet (se
Mir). Dess väsentliga innebörd
var, att bondekommunen blev
solidariskt ansvarig gentemot
godsägaren eller regeringen för
skatter och pålagor samt att
jorden fördelades i lotter mellan
husfäderna, som således kunde
bruka sig anvisade områden, till
dess ny reglering ägde rum på
grund av skatterevision (vart
15 :e år) eller förändringar inom
kommunens (byns) befolkning.
Då denna tillväxte, blevo
jordlotterna mindre, så att bönderna
måste skaffa sig biinkomster
(genom hantverk m. m.), och
härigenom uppkom ett talrikt
halvproletariat. Reaktioner mot
förtrycket från godsägarna och den
alltmer försämrade ekonomiska
genomsnittsnivån för bönderna
äro bl. a. den från 1600-t. nästan
oavbrutna serien bondeuppror,
bland vilka Stenka Rasins (1667
—71) och Pugatjovs (1773—75)
äro de mest kända av de tidigare.
Då livegenskapen upphävdes
1861, bibehölls mirsystemet med
den förändringen, att byn blev
jordens ägare. För jorden skulle
byn till de forna ägarna erlägga
betalning genom amorteringar
under en längre tid. Härigenom
hindrades alltjämt uppkomsten
av en självägande bondeklass
i västerländsk mening.
Missnöjet med den otillfredsställande
förändringen tog sig uttryck i
talrika bondeuppror, som åren
1902—06 voro särskilt
svårartade. Inför den växande faran av
en av den socialistiska
agitationen påverkad, samhällsmedveten,
revolutionär bondeklass
inriktades efter revolutionen 1905 den
ryska inre regeringspolitiken,
särskilt under Stolypins ledning,
på att genom agrarreformer, som
gagnade godsägarna och de
förmögnare bönderna, skapa en
motvikt till de revolutionära
fattigare bönderna och
halvproletärerna. Trots detta kvarstod
missnöjet, och B. medverkade kraftigt
till det ryska tsardömets
sammanstörtande 1917, varefter adelns
och kyrkans egendomar utdelades
åt B. — I de nordiska länderna
utgjordes under forntiden nästan
hela den fria befolkningen av B.
över dem stodo endast
konungarna och hövdingarna, vilka
vanligen voro storbönder, under dem
endast trälarna. Efter
kristendomens seger började trälarna
frigivas, vilket ökade den fria
bondebefolkningen, men samtidigt
sänkte B:s sociala anseende.
Uppkomsten av stora adliga och
kyrkliga godskomplex och
landskapstingens ersättande av herredagar
gjorde B. mera ekonomiskt och
politiskt avhängiga. I Danmark
blev B:s ställning mest
försämrad. Där infördes under 1400-t.
vo r ned skåpet (se d. o.) på
Själland och Lolland-Falster.
Kristian II avskaffade detta, men
efter de misslyckade
bondeupproren under grevefejden
återinfördes det och upphävdes först vid
1600-t:s slut. B:s ställning blev
dock föga förbättrad, nästan alla
blevo beroende, dels genom ökad
dagsverksskyldighet (hoveri),dels
genom stavnsbaandets (se
d. o.) införande 1733. Detta
upphävdes 1788 och sedan dess har
den danska B : s ställning ständigt
förbättrats, särskilt efter
författningen 1848, som medförde, att
landstingets majoritet utgjordes
av bonderepresentanter. I Norge
ha B. alltid lyckats bevara sin
personliga oavhängighet trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
