Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Folkvisa
312
maj- och. julvisor, bröllopsvisor
m. fl.). Den medeltida dansvisan
har i Danmark, Sverige och på
Island först upptecknats under
1500- och 1600-t. (se
Visböcker), på Färöarna och i Norge
under 1800-t. F. har således genom
århundraden levat i muntlig
tradition, och den visar också genom
hela sin byggnad, att den som all
annan folkdiktning avsetts att
verka på minnet. Typiska
detaljer återges genom formelstrofer,
endast det individuellt
egenartade får nya, egna ord. Författaren
lever i sin berättelse och tar
aldrig ordet för egen räkning.
Åtminstone i den östnordiska
riddarvisan, så benämnd,
därför att den hämtar sina ämnen
direkt ur det ridderliga
samtids-livet, är det framför allt
dialogerna, som äro poetiskt
verkningsfulla, och denna visa äger
därför en starkt dramatisk
karaktär. F. har i Danmark
uppehållits av den kulturellt ledande
adelsklassen hela medeltiden
igenom ; detta har delvis varit fallet
också i Sverige, som dock mycket
tidigt även ägt en rent folklig
tradition; i Norge torde den folkliga
traditionen redan under 1300-t.
blivit rätt allenarådande. Om den
F. beledsagande dansen och
musiken, se Folkdans och
Folkmusik. — F:s historia.
Tidigast har den medeltida dansvisan,
i Norden som annorstädes, varit
en lyrisk fyrrading, vilken i sin
typiska form inledes med en bild
av naturens pånyttfödelse, som i
de två sista raderna jämnställes
med människans vaknande
kärleksliv. Ur denna lyriska
en-strofing utvecklas en flerstrofig
visa av berättande innehåll, men
med ett omkväde, vari
naturlyriken fortlever (jfr Ballad). Hur
tidigt den berättande F. vunnit
insteg i Norden är omstritt, men
då de lyriskt färgade danska
rid-darvisor, som besjunga händelser
från Valdemarernas storhetstid,
av alla mest närma sig den
kontinentala F., synas de ge den
ursprungligaste formen och kunna i
så fall dateras till 1100-t:s senare
hälft. Med dem jämngamla äro
vissa naturmytiska visor av
europeisk utbredning om möten med
älvor och näckar, om människors
förvandling till djur o. d. Även
den utifrån invandrade
legend-visan är i Sverige, liksom också
i Norge, av mycket hög ålder. I
denna äldsta F. användes tvåradig
strofform, och i den spelar stolts
jungfrun en synnerligen
framträdande roll, varför denna visa mest
torde ha dansats av kvinnor.
1200-t:s riddarvisa, som har
fyr-radig strofform, är fast knuten
till svennernas krets, och här röjer
sig en rent nordisk särutveckling
i stoffets rikare utformning,
tydligen beroende på direkt
inspiration från samtidslivet. Berömda
exempel på denna artistiskt
mycket högtstående form äro de
svenska brudrovsvisorna och visan om
Folke Lagmansson och drottning
Hillevad, de danska visorna om
drottning Dagmars död och om
Ebbe Skammelsson samt Marsk
Stigvisorna. Riddarvisan är
nästan helt en östnordisk skapelse,
men den har dock under 1200-t.
invandrat även till Norge och dess
lydländer. Här har i stället
uppstått den visform, kämpavisan,
som är mest egendomlig för
Norden. Håkan Håkansson, konung
1217—63, gjorde ett medvetet
försök att i Norge införa ridderlig
kultur, bl. a. genom att i sagostil
låta omskriva europeisk
medel-tidsepik, och huvudepisoderna i
dessa riddarsagor ha i slutet av
1200-t. efter riddarvisans förebild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
