Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Frankrike (Historia — 1900)
526
i tvenne för republiken farliga
kriser. Den boulangistiska
rörelsen (se Boulanger) lyckades
för sina nationalistiska, mot
Tyskland riktade revanschplaner
vinna både republikanska och.
monarkistiska element, och den
blev, icke minst genom
anslutning från Déroulèdes (se d. o.)
”patriotliga”, ursprunget till en
armédyrkande, antisemitisk
chauvinism, som samlade mot
republiken oförsonligt stämda
konservativa element och inspirerade
skarpa anfall på den rådande
styrelseregimen. Panamaaffären
(se d. o.) i början av 1890-t.
väckte en storm mot flera av
republikens mest betrodda män.
Krigsfaran, som boulangismen
1887 framkallat, ledde samtidigt
till ett närmande till Ryssland,
vilket land kunde erbjuda F. stöd
vid ett krig med Tyskland. F. hade
länge arbetat på ett fördrag med
Ryssland. Rysslands
penningbehov gav upphov till stora franska
lån, och sedan en rysk
överenskommelse med Tyskland 1890
ut-lupit (se Å t er f ö r s äk rin g
s-fördraget), följde raskt nya
närmanden. 1891 ägde ett franskt
flottbesök rum i Petersburg, f. å.
gjordes utkast till en
militärkonvention och 1894 undertecknades
en förbindelse till ömsesidigt
understöd vid anfall från
Tyskland 1. dess av Tyskland
understödda förbundna. Denna
fransk-ryska allians
blev sedan utvidgad till en
tre-maktskombination (se E n t e n
-te), bestående till världskriget
ss. motvikt mot trippelalliansen
(se d. o.). När den
undertecknades, hade Carnot mördats och
efterträtts av C asim ir P é
-rier (1894—95), som inom kort
avgick och följdes av Felix
F a u r e (1895—99).
Partigruppe
ringen hade nu starkt förskjutits.
De republikanska partierna, som
länge hållit sig vid makten genom
den s. k. koncentrationspolitiken,
d. v. s. de båda gruppernas
utspelande mot högern, men som genom
Panamaaffären misskrediterats,
hade vid valen 1893 starkt
reducerats. De radikalas antal växte,
och på yttersta vänstra flygeln
insattes i kammaren en mängd
radikalsocialister, som bildade
den första parlamentariska
socialistgruppen. Ett s. k.
socialradi-kalt kabinett under Bourgeois
1895—96 medförde ett första
samarbete mellan de radikala och
socialistiska grupperna.
Kabinettet föll på senatens motstånd och
efterträddes av ett
moderat-repu-blikanskt kabinett Méline, stött
av högern, som uppgav sitt
motstånd mot författningen. Den nu
framträdande Dreyfusaffären (se
d. o.) stärkte emellertid de
radikala grupperna, samtidigt som
den medförde en ytterligare
splittring av de moderata.
Gentemot den våg av antisemitism,
klerikalism och nationalistisk
militarism, som Dreyfusaffären
framkallade, bildades ett
republikanskt block, som 1898 under
Brisson bildade regering. Då
bladet vid denna tid vände sig till
Dreyfus’ förmån och domen togs
upp till revision, lät den till
president efter den avlidne Faure
valde Émile Loubet (1899—
1906) utnämna en radikal
ministär, i vilken även socialisten
Millerand hade säte. Dess chef
var Waldeck-Rousseau, som vid
valen 1902 lyckades förvärva åt
radikalerna en säker majoritet.
Han upptog genast 1880-t:s
kamp mot klerikalismen.
Närmast inskred man mot de religiösa
kongregationerna
(föreningslagen 1901 med skärpt kontroll över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
