Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547
Franska revolutionen
548
Versailles och hotfulla
uppträdande där (5—6 okt.) tvungos
att flytta in till Paris, där
konungen tog sitt uppehåll i
Tui-lerierna och nationalförsamlingen
i ett närbeläget ridhus. Därefter
voro båda parterna starkare
utsatta för massans påtryckningar,
ledda av en upphetsande
tidningspress (bl. a. Marats ”L’Ami du
peuple”) och agitationen i de
politiska klubbarna, varibland
märkas Cordelierklubben,
Feuillant-klubben och främst
Jakobinklub-ben. En förberedelse till
statsskickets omläggning var den stora
förvaltningsref ormen 1789, som
dels ersatte den gamla
provinsiella indelningen med en ny, rent
geografisk i 83 departement, dels
införde en utpräglad
decentrali-sation med folkvalda ämbetsmän
utan egentlig kontakt med
regeringen. Genom denna reform var
konungamakten i själva verket
berövad sina väsentliga organ för
riksstyrelsen. I
författningsfrå-gan gingo meningarna skarpt isär
(det var i detta sammanhang som
uttrycken höger, vänster och
center först användes som politiska
beteckningar); det blev en
dragkamp mellan Montesquieus
makt-fördelningslära och Rousseaus
folksuveränitetslära, och
lösningen blev en kompromiss, i vilken
emellertid det senare inslaget blev
starkare än det förra. Den
författning, med vars antagande
nationalförsamlingen i sept. 1791
krönte sitt verk, realiserade visserligen
en maktfördelning mellan
konungen (den verkställande makten), en
nationalförsamling på en
kammare (den lagstiftande makten) och
folkvalda domstolar (den
dömande makten), men konungen var i
sin maktutövning starkt
kringskuren genom decentralisationen
och hade i förhållande till
natio
nalförsamlingen endast
suspen-sivt veto. Så var även formellt
enväldet avskaffat och ett fritt
statsskick grundat. Redan
dessförinnan hade församlingen
genomfört en tredje omdaning:
den stora kyrkoreformen. Till en
början indrogs kyrkans egendom
till ”nationalgods”, och staten
övertog prästerskapets avlöning
(1789). Något senare
genomfördes en kyrkans borgerliga
författning: den kyrkliga indelningen
anpassades efter den nya
departementsindelningen, prästerna
skulle väljas av folket, ej begära
påv-lig bekräftelse samt avlägga ed
på denna nya kyrkoförfattning
(1790). Kyrkoreformen medförde
även en jordreform, därigenom
att de indragna kyrkogodsen
försåldes till bondeklassen, som
härigenom ävensom genom
upphävandet av adelsprivilegierna blev
mera självständig och besutten
samt därför en ivrig försvarare
av revolutionens reformer. —
Kyrkoreformen blev i själva
verket den springande punkten i
revolutionen, varigenom denna
fördes vidare från en omstörtning
av ”1’ancien régime” till en
omstörtning av konungadömet. En
stor del präster vägrade att finna
sig i den nya ordningen, och de
fingo härvid medhåll av den
katolskt sinnade lantbefolkningen
samt även av konungen, som var
en rättrogen katolik. Då sålunda
konungen deciderat tog parti mot
revolutionen, vände sig denna mot
konungen. Efter ett misslyckat
försök (juni 1791) att fly till
gränsen för att i landsorten söka
ett stöd mot
huvudstadsbefolkningen blev konungen i själva
verket de revolutionära
elementens fånge. Förskjutningen åt
vänster gick hastigt. I den
lagstiftande nationalförsamling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
