Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Franska revolutionen
550
som (1 okt. 1791) avlöste den
konstituerande, fanns ett rent
republikanskt vänsterparti, inom
vilket särskilt framträdde de
s. k. girondisterna, ett antal unga,
svärmiska men opraktiska
frihetsvänner från s. Frankrike. Ur
denna krets tvangs Ludvig XVI
snart att taga sina ministrar, och
dessa nödgade honom att förklara
krig mot Österrike (april 1792)
samt därpå mot Sardinien. Delvis
leddes krigsivrarna av ett halvt
svärmiskt begär att genom ett
krig utbreda ”revolutionens idéer”
till andra länder, delvis av
gammal fransk erövringslusta,
särskilt riktad mot Rhen och
maskerad i talesättet om Frankrikes
”naturliga gränser”, delvis av
hoppet att under ett krig få
konungen komprometterad för
sina misstänkta förbindelser med
släktingarna i Österrike, som
numera voro landets fiender. Kriget
utlöste mycken entusiasm,
dokumenterad bl. a. i den berömda
Marseljäsen (se d. o.). Men då det
i början artade sig att gå
olyckligt för de otillräckligt utrustade
franska trupperna och fienden
(utom Österrike även dess
bundsförvant Preussen) befann sig på
inmarsch i Frankrike, uppstod en
våldsam, panikartad upphetsning
i Paris. Denna utnyttjades
energiskt i antimonarkiskt syfte, i
synnerhet sedan fiendens
överbefälhavare, hertig Karl II av
Braunschweig, förklarat sig ämna
befria konungen. I hans manifest
härom hade franska
emigranter (se d. o.) haft del, vilket
kunde med framgång åberopas
som vittnesbörd mot konungen. Så
kom, länge förberedd, katastrofen
10 aug. 1792: folkmassan
stormade Tuilerierna, den kungliga
familjen lyckades fly till
nationalförsamlingen, som omedelbart
beslöt konungens avsättning och
tillsatte en provisorisk regering
av girondister och den ännu
längre åt vänster stående jakobinen
Danton. Ett s. k.
nationalkon-vent utlystes, som skulle
definitivt besluta om konungadömets
öde. Medan valen till denna
församling pågingo, inträffade de
s. k. septembermorden.
Kommunen (ett slags lokal myndighet
för staden Paris) lät fängsla en
mängd misstänkta,
”aristokrater”, edsvägrande präster m. fl.;
formliga mördarhand drogo
omkring från fängelse till fängelse
och nedhöggo de olyckliga offren.
Under intryck av dessa
ohyggligheter samt genom myndigheternas
påtryckningar deltogo blott
omkring 600,000 av 7 % mill.
röstberättigade i konventsvalen, vilka
därigenom blevo ett uttryck för
den republikanska
ytterlighetsmi-noriteten. I nationalkonventet
höjdes icke en röst för monarkin;
republiken infördes 21 sept. 1792.
Dagen förut hade fiendernas
inmarsch i Frankrike hejdats
genom den obetydliga segern vid
Valmy. I fråga om den avsatte
konungens öde uppstod skarp
motsättning mellan ”gironden”,
som numera representerade det
återhållande elementet (högern),
och ”berget” 1. jakobinerna
(vänstern), den radikala
om-störtningens män, främst ledda
av Danton och Robespierre.
Flertalet, centern 1. ”träsket” (le
mar ais) vacklade men visade
sig mer och mer känsligt för de
revolutionära påtryckningarna.
Girondisterna önskade skona
konungens liv, jakobinerna
yrkade på hans död; konventet
öppnade en formlig process och
avkunnade med en rösts övervikt
dödsstraff, vilket gick i
verkställighet 21 jan. 1793. — Tiden
när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
