Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
551
Franska revolutionen
552
mast efter Ludvig XVI is
avrättning, la Terreur, ”Skräcken”
(jan. 1793—juli 1794),
kännetecknas av jakobinernas obegränsade
herravälde. Ur konventet,
principiellt maktinnehavaren,
utkristalliserades småningom som
en minoritetsdiktatur det av 9
medlemmar (bl. a. Robespierre,
Danton, Carnot) bestående
välfärdsutskottet, som en tid
fungerade som landets faktiska
regering, med vilken dock kommunen
under ledning av Hébert i viss
mån rivaliserade. Jakobinerna
ansågo sin främsta uppgift vara
kampen mot revolutionens yttre
och inre fiender. Med järnhård
hand sökte ”Skräckens” ende store
statsman, Danton, slå ned allt inre
motstånd. Det yttre kriget blev
under Dumouriez’ överbefäl
segerrikt. Savojen och Belgien intogos
1792, Nederländerna hotades.
Inför den politiska och
revolutionära faran, poängterad av
konungamordet, förenade sig
emellertid England med de
krigförande monarkierna samt med
Spanien, Nederländerna m. fl.
länder till en koalition (första
koalitionen), som hotade
Frankrike från alla sidor. Angreppet
mot Nederländerna
omintetgjordes 1793, varefter Frankrike var
hänvisat till försvarskrig. Carnot
organiserade nu massutskrivning
av värnpliktiga, vilket åstadkom
ett nytt omslag i kriget.
Fienderna utdrevos ånyo ur landet av
general Hoche, Belgien återtogs
av Jourdan, de revolutionära
Nederländerna inkallade
fransmännen under Pichegru, och
Rhen-gränsen uppnåddes. Mot
”revolutionens inre fiender” anordnades
häftiga förföljelser, med det s. k.
revolutionstribunalet som
centralorgan och den nyuppfunna
giljotinen som redskap. Girondis-
ternas ledare blevo till följd av
ett folkupplopp (2 juni 1793)
utstötta ur konventet, häktade samt
något senare avrättade; samma
öde drabbade Marie Antoinette
och ”Philippe Égalité” (se
Or-léans). Även konungens son
(”Ludvig XVII”) bragtes om
livet. Genom ”lagen om
misstänkta” öppnades fältet för det
otyglade godtycket; enl.
beräkning ha under ”Skräckens” värsta
tid inalles 400,000 personer suttit
fängslade och 17,000 avrättats. Ej
mindre härjade terrorn i
landsorten, dit kommissarier sändes (bl. a.
Fouché i Lyon och Tallien i
Bordeaux). Efter konungens
avrättning hade kontrarevolutionen och
därmed inbördeskriget slagit ut i
full låga inom vissa delar av
landsbygden, särskilt i Vendée;
den förnämste ledaren var
Cha-rette. Trots energiska
ansträngningar lyckades de styrande icke
kuva upproret. Ett viktigt inslag
i ”Skräcken” var
avkristnings-strävandena. Den kristna
kalendern ersattes med
revolutionska-lendern (se d. o.). Söndagens
firande upphörde, kyrkorna
stängdes, och katolska ceremonier
förbjödos. En schism uppstod
emellertid bland jakobinerna, i det
somliga, med kommunens ledare
Hébert i spetsen, ivrade för en
ateistisk kult, Förnuftets dyrkan,
och anordnade vidriga upptåg i
Notre-Damekyrkan (nov. 1793),
andra, ss. Robespierre, hyllade ett
slags sentimental deism i
Rous-seaus stil. Sedan Robespierre i
förening med Danton röjt Hébert
ur vägen och därmed knäckt
kommunen (mars 1794) och sedan han
därpå låtit avrätta sin farligaste
medtävlare Danton (april 1794),
härskade han nästan som diktator
och sökte därvid realisera sitt
religiösa ideal i form av Högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
