Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk lilja - Fransk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Fransk litteratur
592
den heraldiska liljan, mest känd
ss. ingående i de franska
konungarnas vapen sedan 1100-t. (se ill.
till Frankrike sp. 502 samt
Her aldi k) samt i 1’ancien
ré-gimes av trikoloren avlösta
franska flagga.
Fransk litteratur. F. har vid
flera tillfällen, främst under
medeltiden och under
fransk-klassi-citetens och
upplysningslitteraturens herravälde på 1600- och
1700-t., intagit en ledande
ställning i Europa. Även under
1800-t:s senare del, framför allt efter
naturalismens genombrott, har
Frankrike gått i spetsen för de
nya riktningarna inom
litteraturen. Med sin rikt skiftande
karaktär har F. ett genomgående
kännetecken i den starka form- och
stilkänsla, som städse utmärkt
den. — Medeltiden. Det
äldsta bevarade minnesmärket av
franskt språk (langue d’o’il) äro
de s. k. Strassbur g ederna av 842.
Från slutet av samma årh. är
Eulaliasången, en versifierad
helgonlegend. Flera liknande
religiösa dikter, sannolikt återgående
på latinska original, äro bevarade
från de följ. årh. Omkr. 1100
uppstår en självständig episk
diktning på franskt språk av profant
innehåll och når snabbt en rik
blomstring. Dessa dikter, de s. k.
Chansons de geste (sed.
o.), av vilka den mest berömda
är Rolandssången (se d. o.),
tillskrivas kringvandrande klerker,
s. k. trouvères; de behandla
föregivet historiska händelser, vari
Karl den store 1. hans paladiner
spela en roll. Uteslutet är icke,
att tidigare funnits kortare
dans-visor i strofisk form, behandlande
liknande ämnen och samtida med
de skildrade händelserna; en
dylik finnes i latinsk uppteckning
bevarad i H i 1 d e g a r i u s’
krö
nika från 800-t. (Vita Sancti
Fa-ronis). Mot 1100-t :s slut och
under 1200-t., som betecknar den
medeltida litteraturens
blomstrings-period, uppstår under inflytande
dels av keltisk sagodiktning, dels
av den nya provens alska lyriken
(se Provensalska språket
och litteraturen) en
annan, mera förfinad episk
diktning, de s. k. romans bretons
(se Bretonska
romaner-n a), där kärleken och den
enskilde riddarens äventyr utgöra
huvudföremålet för poetens intresse.
I stället för Karl den store
inträder den legendariske kung Artur
och hans riddare av det runda
bordet som hjältar i dessa
höviska epos, vilkas främsta
författare är Chrétien de Troyes.
Samtidigt diktas efter senlatinska
mönster en rad s. k. romans de
Vantiquité, behandlande Tröjas
erövring och Alexander den stores
dater i fantastisk utsmyckning;
det mest kända författarnamnet
är här Benoit de S a i n t e
-M o r e. Den folkliga
motsvarigheten till denna höviska poesi, som
sedan omskrevs på prosa, utgör
den korta versifierade berättelse,
ofta av mycket burleskt innehåll,
som kallas fabliau (se d. o.), och
i vilken rasens realistiska
skämtlynne (”Vesprit gaulois”) för
första gången finner uttryck.
En originell utveckling får denna
genre genom de s. k. Romans de
Renart, vilka i djurfabelns form
ge ett satiriskt uttryck för
borgarklassens uppfattning av de
rådande samhällsförhållandena. Sin
största popularitet nådde dessa
rävsagor omkr. år 1200 (jfr
Djursaga). En stor allegorisk
lärodikt, Le roman de la rose, vari
redan renässanstankar spåras,
begyntes under 1200-t :s första
tredjedel av Gu i 11 au m e de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
