Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk litteratur - Grekisk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1505
Grekisk musik
1506
åstadkommes på skilda områden
en nationell väckelse, vars
främste representant är Kor ai’s,
som fått avgörande betydelse för
det nygrekiska litteraturspråket.
I den poetiska litteraturen
märkas under 1700-t. framför allt de
patriotiska diktarna R h e’ g a s
och K a’ n e 1 o s. Under 1800-t: s
förra hälft dominerar
frihetskriget helt, särskilt i lyriken (T r i
-ku’pis, So’lomos), som
överhuvud intar en central ställning i
den nyare litteraturen. Av
1800-t:s novellförfattare kunna
nämnas B i k e’ 1 a s och D r o’ s i n i s;
en betydande politisk och social
satiriker är S u’ r i s. Dessutom
har även under nyare tid en rik
folkvisediktning, ofta i värde och
betydelse överlägsen
konstdiktningen, blomstrat i Grekland.
Grekisk musik. Musiken var
högt skattad i det forntida
Grekland. Enl. Platon och Aristoteles
hörde den till en god uppfostran,
och såväl melodi som rytm
tillmättes ett mycket stort
inflytande på själslivet. Av instrumenten
tjänade den från början
sjusträng-ade kita’ra den av upphöjt lugn
behärskade Apollokulten, varemot
biåsinstrumentet au’los lämpade
sig för Dionysoskulten och
användes i krig samt i sorgespelet.
Sångmusiken ägde tvä stilarter,
en reciterande, liknande operans
seccorecitativ, för den episka
dikten och dramats dialog, samt en
visartad, lämpad för vis- och
korlyriken. Den senare stilarten
indelades i olika no’moi efter
rytmens och melodins växlingar. —
G. var enstämmig. Dess historiska
utveckling anses börja med
olympiadernas uppkomst på 700-t., och
under perserkrigen nådde den sin
högsta blomstring. Den följande
tiden utmärkes av en stegrad
konstmässighet och yttre virtuosi-
tet, som kommo
instrumentalmusiken till godo men som ansetts —
möjligen med orätt — innebära
ett förfall. Under denna period
vann G. insteg i Rom, där den
likväl tyckes ha saknat varje etisk
innebörd. — Bland
musikteoretiker kan nämnas Pyta’goras,
vilken genom matematiska
beräkningar bestämde
intervallförhållandena och därmed tillämpade en
fast regel (kanon), varför hans
anhängare benämndes kanoniker.
A r i s t o’ x e n o s, som endast
tillerkände örat domsrätt, vann
efterföljare, vilka kallades
har-moniker. — Till grund för den
grekiska tonskalan ligger en
fyr-tonsgrupp (tetrakord) av en
kvarts omfång. Den är diatonisk,
om den består av en halvton och
två heltoner, kromatisk, om den
har två halvtoner och en liten ters,
och enharmonisk, om grundtonen
följes av två kvartstoner och
därefter av en stor ters.
Tonomfånget, motsvarande mansröstens
(bas och tenor) stämläge, är två
oktaver (stora a till ettstrukna a)
och utgår från det s. k. doriska
tetrakordet med halvtonsläge
underst. Det innefattar med
uteslutande av den lägsta tonen
(A) fyra tetrakord: H c d e
e f g a | h c’ d’ e’ f’ g’ a’.
Som förbindelseled mellan de av
en helton skilda oktaverna insköts
ett tetrakord a b c’ d’,
varigenom modulation
möjliggjordes. För praktiskt bruk
utvidgades tetrakordet till oktavtyper
med olika halvtonslägen: e f g a
h c’ d’ e’ (dorisk), d e f g a
h c’ d’ (frygisk), c d e f g
a h c’ (lydisk). Ur dessa tre
typer avleddes för var och en två
nya genom att nedtill och över
foga ett tetrakord: A H c d
48. — L e x. IV. Tr. 27. 5. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
