Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk musik - Grekisk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1507
Grekisk mytologi
1508
e f g a (hypodorisk), h. c’ d’ e’
f’ g’ a’ h.’ (liyperdorisk) o. s. v.
Transponering uppåt och. nedåt
var möjlig å varje ton. — För
uppteckning av G., som med
endast få minnesmärken bevarats
till vår tid, användes tecken ur
alfabetet.
Grekisk mytologi’. Grekernas
gudalära är redan tidigt litterärt
fixerad genom de homeriska
dikterna. Dessa dikter, skrivna bland
de högtkultiverade grekiska
nybyggarna på Mindre Asiens
västkust, ha fullständigt
antropomor-fiserat den grekiska gudavärlden,
systematiserat föreställningarna
om densamma och bortstrukit
alla primitiva drag. Hos Hesiodos
(se d. o.) möter en kombination
av poetisk allegori och
naturfilosofisk spekulation i ett strängt
genomfört system. Men Hesiodos
arbetar därjämte med en massa
primitiva och folkliga
föreställningar, av vilka inga spår
kvarleva i de homeriska dikterna.
Hesiodos berättar en
skapelsehistoria, där den grekiska
överguden Zeus göres till son av
Kronos (= tiden), vilken i sin tur
är son till Uranos (= himmelen)
och Gaia (= jorden). I
begynnelsen voro himmelen och jorden
förenade i ett ständigt famntag.
Deras barn kunde därför icke få se
ljuset utan förblevo i sin moders
sköte. Hesiodos berättar, huru
Kronos utförde befrielsen genom
att kastrera sin fader. Till denna
barbariska myt kunna analogier
uppvisas hos andra folk liksom
till dess fortsättning: Kronos
fick med sin maka Rea flera barn,
vilka han sökte förinta genom att
svälja dem; men den sistfödde,
Zeus, tvang honom att åter ge
dem ifrån sig. Därefter fick Zeus
herravälde över världen. G. i den
form den fått genom Homeros var
den grekiska antikens s. a. s.
officiella mytologi, som i stor
utsträckning gav stoff icke blott åt
den senare diktningen (lyrik,
drama) utan även åt den antika
konsten. Bildhuggarna fyllde
templens gavlar, metoper och
friser med framställningar i relief
av guda- och hjältesagan, och
vasmålarna använde samma motiv
på sina vaser. — G. har tolv
hu-vudgudomligheter: Zeus, He’ra,
Pos ei’ don, Dem e’ter, H e ■
f a i’ stos, A t e’ n a, A p o’ 11 o n,
A’rtemis, A’r e s, Afrodi’te,
i vilkens följe E’ r o s, kärlekens
gud, möter, II e’ r m e s och
H e’ s t i a. Zeus är gudarnas
konung, som härskar på Olympen,
gudaberget i Tessalien (Olympen
även = himmelen), Hera är hans
gemål och de övriga gudarna hans
syskon, barn 1. undersåtar. I
underjorden är H a’ d e s konung och
i havet Poseidon.
Havsgudom-ligheter av andra klass äro P r
o’-t e u s och N e’ r eu s och hela
deras följe av najader, tritoner och
nereider. I rang jämställda med
dessa senare äro dryader och
nymfer, sirener, harpyor och erinnyer.
Silenerna och satyrerna äro
vinguden D i o n y’ s o s’ följeslagare,
kariterna och muserna beskydda
kultur och estetiskt liv, horerna
äro representanter för årstidernas
växlingar, ödets skickelser
handhas av de tre moirerna.
Personifikationer av naturförhållanden
och himlakroppar, ss. H e’ 1 i o s
(solen), S e 1 e’ n e (månen) och
E’o s (morgonrodnaden),
räknades även bland gudarna. Vidare
behandlar och betraktar man, i
synnerhet i sengrekisk tid, vissa
egenskaper och abstrakta
förhållanden, ss. D i’k e (rättvisan),
E i r e’n e (freden) och T y’k e
(ödet), som gudar. Till mytologin
höra även berättelserna om hero-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
