Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1541 Grekland 1542
terna, gick sina egna vägar. På
1600-t. följde nya strider mellan
turkarna och Venedig, som
erövrade Morea genom ett krig 1685
—99, varunder Partenon
förstördes (se Akr opolis). 1715
återtogo turkarna Morea.
Fullständigt lyckades de dock icke
behärska G. I avlägsna och
otillgängliga landsändar höll sig
befolkningen i hög grad
självständig (jfr Armatoler), och från
öarna bedrevs ett av turkarna
fruktat sjöröveri. Frihetskänslan
befordrades ytterligare genom
den handel och sjöfart, varåt
grekerna ägnade sig. Deras
handelsflottor förmedlade i stor
utsträckning varuutbytet mellan
Europa och Levanten. De
anknöto härigenom vidsträckta
förbindelser och började driva
propaganda för sina frihetsidéer.
Fasta former antogo dessa först
efter det rysk-turkiska kriget
1768—74, dä en rysk flotta visat
sig i Medelhavet och genom segern
vid Tjesjme 1770 givit eftertryck
åt Katarina II :s anspråk på
skyddsrätt över de kristna i
Turkiet. Under påverkan av det
samtidigt framträdande arbetet
på ett nygrekiskt litteraturspråk
samt av franska revolutionens
idéer bildades snart hemliga
föreningar, hetairiai, som
förberedde ett uppror. Tsar Alexander I,
som umgicks med stora planer på
att förändra läget på
Balkanhalvön, hann icke sätta dem i verket,
förrän grekerna togo sin sak i
egen hand. — Frihetskriget (1821
—32). Mars 1821 sökte Alexander
Ypsilantis höja upprorsfanan i
Moldau i förlitande på ryskt stöd
men oskadliggjordes genom
ingripande av Österrike, som icke
önskade någon revolution.
Samtidigt började emellertid en
resning i Morea under ledning av
brodern Demetrios Ypsilantis och
Alexander Kantakuzenos och med
anslutning av ärkebiskop
Germanos av Patras, som kallade alla
hellener till ”det heliga kriget”.
Under befäl av Kolokotronis
erövrades Patras, Navarino,
Misso-longi och Nauplia. Nästan hela
Morea var inom kort befriat från
turkar. Jan. 1822 proklamerade
en deputeradeförsamling i
Epi-dauros G:s frihet och tillsatte en
regering. Turkarnas massakrer
mot greker i Konstantinopel och
annorstädes väckte Europas
intresse för G:s sak, och en mängd
frivilliga, bl. a. lord Byron (se d.
o. sp. 880), skyndade till dess
hjälp. England sökte hindra
turkarnas våldsåtgärder och
uppmuntrade grekerna, men dess
syfte var framför allt att hindra
Ryssland från att spela den
avgörande rollen. Ryssland ville
bryta med Turkiet men hindrades
av Österrike, som enl. heliga
alliansens principer rådde
sultanen att nedslå upproret. Då
sultanen icke förmådde det,
tillkallade han Egyptens ståthållare,
Mehemed Ali. Denne sände en
armé och flotta under befäl av
sonen Ibrahim pasja, som intog
Morea 1826 och även betvingade
det tappert försvarade
Misso-longi. 1827 kapitulerade Aten.
S. å. valdes Giovanni
Kapodist-rias (se d. o.) till G:s president.
Kort härefter enade sig England,
Frankrike och Ryssland juli 1827
om ett program för frihetskrigets
avslutning, omfattande
skilsmässa mellan G. och Turkiet, dock
med bibehållande av den turkiska
suveräniteten över G. En
fransk-engelsk flotta sändes till G. för
att framtvinga turkisk eftergift,
invecklades i strid och
tillintetgjorde den turkiska vid Navarino
okt. 1827. Ryssland bröt freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
