Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Grundskatt
16
jade för tillfälliga behov, blevo så
småningom ständiga.
Räntetit-larna ökades under Folkungarna
och blevo fixa. Tillfälliga behov
fingo fyllas genom g ä r d e r.
Under Gustav Vasa infördes de fasta
fastighetsskatterna i en ӌrlig
ränta” 1. jordebok. Detta var den
s. k. ordinarie räntan 1.
jordeboks räntan. Nya
skatter av räntenatur tillkommo
under 1600-t. Dessa s. k. extra
ordinarie 1.
hemmantals (mantals) - räntor,
vilka utgingo med efter mantal
proportionella belopp,
redovisades blott i länsräkenskaperna
men infördes i början av 1700-t.
i jordeboken. Räntan utgjordes
dels av en mångfald persedlar,
olika i olika orter (råg, korn,
havre, smör, hö, dagsverken etc.),
dels av penningbelopp, de förra
urspr. utgjorda in natura, senare
lösta efter markegång 1. stundom
med fixa penningbelopp. Både
jordeboksräntan och
mantalsrän-tan sammanslogos för varje
hemman i jordeboken genom 1855 års
ränteförenkling till en ny r ä n
-t a, som 1869 förvandlades till
ett fixt belopp i penningar. Från
ränta åtnjöt viss jord fullständig
1. partiell frihet, frälse (se vid.
d. o.). Fullständig frihet åtnjöto
frälsesäterier (se Frälse och
Säteri) samt därunder
lydande rå- och rörshemman ävensom
biskopssäten. Då under
medeltiden större delen av kyrklig
egendom åtnjutit frälsefrihet,
var den vid reformationen ej
åsatt ränta, ej skattlagd (se
Skattläggning). Den del,
som icke reducerades av Gustav
Vasa (se Reduktion),
förblev i regel räntefri, så ett stort
antal kyrkoherdeboställen (se
Boställe). I det närmaste
räntefri var den allmänna
frälse
jorden, som i stället utgjorde
rusttjänst 1. bevillning härför (se
Rusttjäns t). — Tiondens
(tiondedelen av viss
avkastning) ursprung är urgammalt.
Den förekom i de äldsta
kulturländerna och utgjordes dels till
konungen (staten), dels till någon
gudomlighet, d. v. s. hans
prästerskap. Den kristna tiondens
ursprung är måhända att söka i
de gammaltestamentliga
bestämmelserna om utgörande av tionde
till leviterna. I den första
kristna kyrkan betraktad ss. en
kärleksgåva, utvecklades den i
det frankiska riket till en
lagfäst grundränta på jorden och en
beskattning av
boskapsförmögen-heten (se Kvicktionde) för
religiösa ändamål. På
kontinenten fördelades i regel tionden av
jorden i fyra delar, en till
biskopen, en till sockenprästen, en till
sockenkyrkan och en till de
fattiga. I Sverige infördes tionden
på 1100-t. Fastighetstionden
(sädestionden) var i regel delad
sä, att prästen fick % samt
biskopen, sockenkyrkan och de
fattiga övriga %. Vid Gustav Vasas
reduktion fick sockenprästen
behålla sin tredjedel
(tertial-tionde), men resten indrogs till
kronan under namn av k r o n o ■
tionde, varav dock visst anslag
utgick ss. understöd till kyrkorna
(vin- och byggnadssäd,
se d. o.). I Danmark-Norge
indrogs vid reformationen i regel
blott biskopstionden, varför i de
därifrån förvärvade provinserna
kronotionden utgjorde en mindre
del av den gamla tionden: i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän
biskopens andel 1. %, i Jämtland
och Härjedalen dels %, dels %
(resten tillföll prästerskapet).
På Gotland, där tionden varit
delad mellan kyrka och präst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
