Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1601
Italien (Historia — 1815)
1602
uppstod nu reformrörelser,
besjälade av den ”upplysta
despotismen”. Den riktade sig främst mot
kyrkan och kulminerade i
jesuiternas fördrivande ur I.
Reformnitet var störst hos de främmande
furstarna, kejsar Josef II i
Lombardiet, hans broder, sedermera
kejsar Leopold II, i Toscana och
Karl III i Neapel. Däremot gingo
republikerna Genua och Venedig
tillbaka; den förra förlorade
Korsika till Frankrike 1786.
Detta lands maktutveckling
under Franska revolutionen och
Napoleon I (jfr dessa ord) kom
att på gott och ont sträcka sig
även över I. — Den franska
hegemonins tid (1797—1814).
Efter Frankrikes krigsförklaring
mot Österrike 1792 slöto sig
flertalet av I :s furstar till det senare.
Fransmännen trängde ned i I.
genom det neutrala Sardiniens
norditalienska del; sedan de efter
segrarna i Mellan-Europa mer
odelat kunnat rikta sig mot I. och
Bonaparte fått befälet, erövrades
övre I. under ständiga segrar
1796—97. Därunder utvecklades
det sedan så betydelsefulla
franska lydstatsystemet, som i I.
föregåtts av franska samhällsidéers
inträngande och folkets politiska
uppvaknande. Det upproriska
Genua blev Liguriska republiken,
i Modena konstituterades
Cispa-danska och kort därpå i Milano
Transpadanska republikerna,
vilka båda snart sammanslogos till
Cisalpinska republiken, som
sträckte sig från v. Venetien och
det 1797 av kejsaren avträdda
Lombardiet till n. Kyrkostaten.
Österrike gottgjorde sig genom
att underlägga sig återstoden av
det försvagade Venedig. Ett av
fransmännen provocerat upplopp
i Rom gav dem anledning att
besätta staden och utropa
Ro
merska republiken. Redan före
utbrottet av det andra
koalitionskriget återuppblossade kampen i
I. och ledde efter olika
förvecklingar till Neapels erövring och
ombildning till Parthenopeiska
republiken. Kort därpå utdrevos
fransmännen ur nästan hela I.,
men efter återkomsten från
Egypten återerövrade Bonaparte n. I.
genom ett kort och lysande
fälttåg (1800). Därpå följde några
jämförelsevis lugna år, uppfyllda
av reformverksamhet i fransk
anda. Redan innan Napoleon
Bonaparte antagit kejsarnamn 1804,
började han omlägga den
italienska regimen i monarkisk riktning.
Toscana blev konungariket
Etru-rien och påvens världsliga makt
återställdes. Cisalpinska
republiken blev nu konungariket I. under
Eugène de Beauharnais som
Napo-leons vicekonung, och till detta
lades det från Österrike 1805
erövrade ö. Venetien. Bourbonerna
utdrevos ånyo från Neapel (men ej
från Sicilien), och dess härskare
blev Joseph Bonaparte och senare
Murat. Med Frankrike
införlivades n.v. I. och Etrurien samt
efter nya tvister med påven även
Kyrkostaten. Trots reformerna
blev främlingsherradömet snart
förhatligt, särskilt emedan
italienarna måste deltaga i de blodiga
Napoleonskrigen. Vid Napoleons
fall skedde därför restaurationen
utan blodsutgjutelse men ej utan
stora politiska förändringar, som
fastställdes vid Wienkongressen
1814—15. österrikiska blevo
förutom Milano Venedig och Mantua.
Detta välde benämndes
konungariket Lombardiet-Venetien.
Sardinien fick Genua, Napoleons gemål
fick Par ma m. fl. områden, vilka
vid hennes död 1847 tillföllo en
bourbonsk pretendentfamilj, som
förut innehaft det nu till Toscana
51. — I. e x. V. Tr. 10. 12. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
