Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1603
Italien (Historia — 1850)
1604
övergående Lucca. — Halvseklet
efter Napoleons fall blev för I.
liberalismens och
enhet s t a n k e n s
genom-brottstid (1815—61). Sedan
folket en gång hugnats med
frihetsidéer och reformer samt
upp-levat täta välvningar, fogade det
sig ej motståndslöst i
absolutis-mens och de sociala
missförhållandenas återställande. Väl blev
något av Napoleonstidens verk
bestående, men å andra sidan
ökades förtrycket och de härskandes
skuggrädsla under intryck av den
allmänna europeiska reaktionen.
Delvis omintetgjordes t. o. m.
upplysningstidens reformer, och
jesuiterna återvände, överallt rådde
missnöje och bildades efter
mönster av det i I. mycket
inflytelserika frimureriet hemliga
liberala föreningar, främst
car-bonari (se d. o.). Svårast blev
brytningen i Neapel-Sicilien,
numera kallat Bägge Sicilierna. En
genom uppror 1820 framtvungen
författning avlöstes av ett
absolutistiskt skräckvälde i Heliga
alliansens (se d. o.) anda, vilket
upprätthölls genom österrikiska
hjälptrupper. Även mot ett
uppror i Piemonte, Sardiniens
huvudland, tillämpade Österrike
”inter-ventionsprincipen”, och
reaktionen blev under konung Karl
Albert fruktansvärd. 1820-t.
förlöpte under ständigt ökad
jäsning, som 1S31 under påverkan
av julirevolutionen (se d. o.)
utlöstes i uppror i Modena, Parma
och framför allt i den eländigt
styrda Kyrkostaten. Där
utropades en på allmän italiensk
samling inriktad republik, vilken
krossades av österrikisk militär.
Frankrike förmådde dock
stormakterna att avkräva påven löfte
om reformer, vilket denne
emellertid opåtalt svek. 1830- och 1840-t.
medförde de italienska
reform-strävandenas konsolidering i olika
riktningar med klart utformade
mål. Det gemensamma slagordet
risorgimento (uppståndelse)
inneslöt för alla I:s enande, men för
flertalet av de yngre, fylkade
kring M a z z i n i (se d. o.) i
förbundet ”det unga Italien”, var den
sociala revolutionen och
republiken huvudsaken, medan andra
hoppades på enhetstankens
förverkligande genom furstemakten
och under social fred. De senare
syntes 1846 få en ledare i den
liberale påven P i u s IX,. vars
anhängare kallade sig nyguelfer.
Kort därpå knötos ännu större
förhoppningar till den numera
reformvänlige och mot Österrike
avoge Karl Albert, I:s ende
in-hemske furste. Jan. 1848 utbröt
uppror i Sicilien och spred sig i
samverkan med
februarirevolutionen (se d. o.) till hela I. Neapels,
Sardiniens och Toscanas härskare
samt påven gåvo sina länder
författningar, medan hertigarna av
Parma och Modena flydde.
Lom-bardiet-Venetien reste sig för att
fördriva de österrikiska
trupperna och fingo hjälp av trupper och
friskaror från flertalet italienska
stater under Sardiniens ledning.
Omslaget kom emellertid, då
påven fördömde kampen och Karl
Albert led nederlag vid Custozza
och f. å. vid Novara samt därpå
nedlade kronan till förmån för
sin son Viktor Emanuel
II. österrike återtog sitt välde,
sist i Venedig, som utropat
republiken. Sicilien, som
lösslitit sig från Neapel, återtogs
av Ferdinand II. Oroligheter i
Rom föranledde påven att fly
till den neapolitanska
fästningen Gaeta, varpå republiken
utropades. På påvlig anmodan ingrep
Neapel, Spanien och den franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
