Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1605
Italien (Historia — 1866)
1606
republiken, men deras trupper
blevo slagna av frihetskämpen
Garibaldi, och först efter en
regelrätt fransk belägring kunde
restaurationen i Rom äga rum.
1850-t. blev ett reaktionens
årtionde jämförligt med 1830-t.,
utom i Sardinien, som under
ledning av statsmannen C a v o u r
utvecklades till ett
konstitutionellt och socialt mönsterland och
förvärvade sig en given
ledarställning i enhetsrörelsen. Inseende I: s
underlägsenhet gentemot
Österrike förvärvade Cavour
Napoleon III:s av Frankrike
diplomatiska stöd och löfte om väpnad
hjälp. Genom rustningar och
gynnande av alla enhetssträvanden
framprovocerade Cavour (se vid.
d. o.) 1859 en österrikisk
krigsförklaring mot Sardinien.
Kampen, som stöddes av friskaror
och av hela folkets sympatier,
avgjordes genom de franska
segrarna vid Magenta och Solferino.
Genom den av Napoleon dikterade
freden i Villafranca och Zürich
erhöll Sardinien Lombardiet men
till allmän besvikelse ej Venetien.
Furstarna i Parma, Modena och
Toscana, vilka flytt, skulle
återinsättas, men dessa länders och
det påvliga Romagnas befolkning
förklarade sig i stället vilja
uppgå i Sardinien, vilket Napoleon
tillstadde mot att Frankrike
erhöll Savojen och Nizza, av vilka
områden det förra närmast var
franskt, det senare italienskt.
Alla dessa förändringar
bekräftades genom folkomröstningar.
Syd-Italien befriades av Garibaldi (se
vid. d. o.), som med Cavours goda
minne åstadkom en allmän
folkresning på Sicilien och därefter
på det neapolitanska fastlandet.
Konung Frans II inneslöt sig i
Gaeta, som jämte några andra
fästningar försvarades av ett
få
tal trogna trupper. Mot dem
sändes sardinska trupper, vilka på
vägen genom Markerna och
Um-brien slogo en påvlig här. 7 nov.
1S60 intågade Viktor Emanuel i
Neapel med republikanen
Garibaldi vid sin sida, vilket var
inseglet på den republikanska
strömningens underordnande
under det nationella enhetsverket.
Kort därpå kapitulerade Gaèta,
och efter folkomröstningar
införlivades Neapel-Sicilien och en stor
del av Kyrkostaten (Markerna
och Umbrien) med Sardinien.
Därpå samlades i Turin den
första italienska riksdagen, som
17 mars 1861 utropade Viktor
Emanuel II till I :s konung samt
antog den sardinska
författningen. — Det enade Italien
(1861—) omfattade dock ännu ej
hela landet. Påven behärskade
alltjämt v. Kyrkostaten
(Patri-monium Petri) med I:s historiska
huvudstad, Rom, och Österrike
hade Venetien. Inom Österrike,
Frankrike och Schweiz funnos
även smärre italiensktalande
folkgrupper. Enhetens fullbordan blev
därför huvudfrågan under 1860-t.
och skapade en fientlig stämning
mot Österrike och mot Frankrike,
som från början motsatt sig varje
intrång i påveväldet och nu lät
skydda dess återstod genom en
stark fransk besättning. Då
regeringen lyckats utverka dennas
minskande 1862, gjorde Garibaldi
ett misslyckat försök att erövra
Rom med en friskara. Sedan
ockupationen upphört 1866, upphörde
Garibaldi f. å. försöket, varför
Rom åter besattes av
fransmännen. Motsättningen mot Österrike
tog sig uttryck i ett politiskt
närmande till Preussen. Under
krigsstämningen 1866 slöts en
preussisk-italiensk offensivallians,, som
medförde I:s indragande i kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
