Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1647
Italiensk litteratur
1648
då det företrädesvis var i dem,
som han gav ett uttryck åt
den nya världsåskådning, som
kallas renässans (se d. o.). Denna
kommer svagare fram i hans
på italienska avfattade dikter,
Il Canzoniere, som huvudsaki.
hade betydelse ss. formövning.
Genom sin språkliga fulländning
kommo dock dessa dikter att
länge utöva ett bestämmande
inflytande på den italienska poesin,
ej alltid till dess fördel, enär
Petrarca ss. mönster lätt
lockade till förkonstling. Han har
dock äran av att ha skapat det
poetiska språk, som sedan
användes. Den italienska prosans
skapare är Boccaccio. Ss. lärd
latinförfattare, ”humanist”, står
han vida tillbaka för Petrarca;
hans egentliga författarskap
faller inom den italienska
litteraturen. Med versromanen
Filostra-to anslog han i viss mån tonen
för renässansens hela följande
romantiska èpos med dess lätta
graciösa berättarmanér. Den
meter, han här använde, ottavan,
var visserligen ej hans uppfinning
— den hade förut begagnats i
flera toskanska folkepos —, men
först av honom utnyttjades de
möjligheter, som lågo i detta
versslag, vilket mer är något
annat svarar mot det italienska
folklynnet med dess skepsis och
dess spelande kvickhet.
Boccac-cios främsta arbete är
Deca-merone. Dylika novellsamlingar
funnos förut, både på latin och
italienska (Cento novelle antiche,
Conti dei antichi cavallieri),
men dessa voro på en
knapphändig, konstlös prosa, som blott
avsåg att meddela fakta. Först i
Decamerone lägges huvudvikten
på motiveringen av varje
handling och på skildringen av
karaktärer och miljö. Renässansens
uppfattning av världen och
människorna träder här fram med
sällspord klarhet. Efter
Petrar-cas och Boccaccios död fortlevde
renässansen blott i humanismen,
d. v. s. i den latinska
litteraturen, under det att den italienska
gör ett övervägande
medeltids-artat intryck. Under närmare
ett årh. (1375—1470) återgingo
Italiens främsta författare till
latinet. Huvudvikten lägges på
forskningar i den antika
litteraturen, på det grekiska
språkstudiet och på efterbildningar av
latinska arbeten. Men för
höjandet av kulturen i Europa ha
humanisterna, t. ex. F i c i n u s,
Laurentius Valla, P o g
-gio B r a c c i o 1 i n i, Enea
Silvio de Piccolomini
uträttat ofantligt mycket — mera än
de skulle ha gjort, om de skrivit
på italienska i stället för på det
latinska världsspråket. —
Högrenässansen (omkr. 1470—
omkr. 1520). Med L o r e n z o
de’ M e d i c i, som 1469 blev
Florens’ styresman, kom det ett
nytt liv i den italienska
litteraturen. Latinhumanismen fortsatte
väl, och först nu nådde man
verklig elegans och naturlig lätthet i
den latinska språkbehandlingen.
Polizianos och Pontanos
latinska dikter äro klassiskt
formfulländade. Men även den
italienska poesin fylles av antikens
skönhetsglädje utan att, ss.
under senrenässansen, sjunka ned
till slavisk imitation av de
antika skaldeverken. I stället
bevarar man de från medeltiden
nedärvda formerna, men blott för
att med dem uttrycka
renässansens livsuppfattning. I spetsen
för denna högrenässans gick
Lo-renzo själv med sina dikter. Vid
hans sida stod Poliziano, som,
ehuru eg. berömd ss. latinskald,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
