Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl, svenska och svensk-norska konungar - 3. Karl IX - 4. Karl X Gustav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
571
Karl
572
broder Johan III kom han i
konflikt ang. höghetsrättigheterna
inom hertigdömet. I denna strid
nödgades K. på viktiga punkter
ge efter, väsentl. därför att
konungen fick stöd av högadeln,
till vilken K. av denna anledning
fattade djup misstro. Efter
Johans död (1592) försonades K.
och rådsherrarna under intryck
av den katolska faran, som
hotade från Sigismund, och de
samverkade på Uppsala möte 1593,
på Uppsala kröningsriksdag f. å.
och i styrelsen under Sigismunds
frånvaro. Mot Sigismunds avsikt
att desorganisera styrelsen och
bana väg för katolicismen satte
K. ett effektivt motstånd. Då
rådsherrarna därvid avföllo och
begåvo sig till Sigismund i Polen,
vädjade K. till folkets bredare
lager genom en ivrig agitation samt
genom riksdagar och andra möten
(bl. a. i Söderköping 1595, Arboga
1597). Efter det avgörande slaget
vid Stångebro 1598 och
Sigismunds avsättning blev K. regent
och sedermera konung (definitivt
först genom Norrköpings
arvförening 1604). K:s straffdom över
rådsherrarna blev hård; flera
avrättades i Linköping 1600. K.,
som hade ett starkt ekonomiskt
sinne, sökte fortsätta sin faders
verk och höll sträng räfst med
fogdar och uppbördsmän. Hans
regering var rik på fruktbärande
uppslag inom näringslivet:
bergsbrukets utveckling, nyodlingar,
stadsgrundningar,
kanalbyggnader. Utöver fadern gick han i sitt
intresse för den andliga odlingen,
bl. a. genom Uppsala univ: s
återupprättande 1595. Han
framträdde även som intresserad teolog
med sympatier för kalvinistiskt
påverkade riktningar, men hans
svaga ansatser till kyrkliga
reformåtgärder möttes av häftigt
motstånd från prästerskapet.
Större än fadern var K. framför
allt i sin vidsynta och storstilade
utrikespolitik. På Sigismunds
avsättning följde krig med Polen,
vilket fördes i Livland med
växlande lycka. Då Polen stöddes av
det katolska lägret, i synnerhet
huset Habsburg, såg K. i de
protestantiska staterna och i
Frankrike Sveriges naturliga
bundsförvanter. Trettioåriga krigets
blivande maktgruppering förelåg
alltså redan i K:s tanke och
planer. I ”den stora oredan” i
Ryssland inblandade sig K. för
att balansera det katolska Polen
och för att stärka Sveriges
politiska och ekonomiska
maktställning i ö. genom förvärv av en
landremsa ö. om Finland upp till
Vita havet, vilken jämte stora
områden i norska Finnmarken
skulle ge Sverige en ledande
ställning vid Ishavet. Främst
genom ”Ishavspolitiken” ådrog
sig K. krig även med Danmark
(se Kalmarkriget). K: s
yttre politik kom liksom hans
inre att ge mera uppslag än
resultat, han förmådde ej skapa
samhällslugn och stabilitet, men
han lotsade landet genom en av
de farligaste kriser det genomgått
och stakade ut framtidsmålen.
K. gifte sig 1579 med Maria av
Pfalz, d. 1589, med vilken han
hade 6 barn, bland dem
dottern Katarina, samt 1592 med
Kristina av Holstein-Gottorp,
med vilken han hade sönerna
Gustav Adolf och Karl Filip samt
dottern Maria Elisabet. En
illegitim son till K. var Karl Karlsson
Gyllenhielm (se d. o.). — 4. K. X
Gustav, f. 8 nov. 1622, d. 13
febr. 1660, son till Johan Kasimir
av Pfalz-Zweibrücken och
Katarina, dotter till Karl IX. I unga
år företog K. en studieresa till ett
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
