Bonniers konversationslexikon / VI. Itrol-Kyrkofonden / 725-726 (1922-1929) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellermann ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

märkas, förutom talrika
åskådliga och innerliga dikter, främst
den märkliga självbiografiska
romanen Der grüne Heinrich (4 bd,
1854—55; omarb. uppl. 1878—80;
Gröne Henrik, 1917—18),
novellerna Die Leute von Seldwyla
(2 bd, 1856 och 1874; Folket i
Seldwyla, 1913) och Das
Sinngedicht (1882; Epigrammet, s. å.
och 1919). — Länge relativt
förbisedd, har K. allt mer erkänts
som en av den moderna tyska
litteraturens främste. Hans
människoskildring utmärker sig för
en sällsynt kraft, hans
livsuppfattning karaktäriseras av både
etiskt allvar och djup humor,
hans stil är kärnfull och hans
naturskildring genomandad av den
friskaste lyrik.

de Kellermann [də ke’l-],
François Christophe,
hertig av Valmy, f. 1735, d. 1820,
fransk marskalk. K. slöt sin bana
i revolutionens tjänst och
inhöstade dess första militära seger
vid Valmy 1792.

Kellermann [ke’ll-],
Bernhard, f. 1879, tysk författare,
har skrivit fantastiskt-realistiska
arbeten, av vilka
ingenjörsromanen Der Tunnel (1913; Tunneln,
1914) blivit en stor
publikframgång.

Johan Henrik Kellgren. Medaljong av J. T. Sergel.

Kellgren. 1. Johan
Henrik K., f. 1751, d. 1795, skald
och kritiker, studerade i Åbo
under Porthans ledning,
överflyttade 1777 till Sthlm, där han
blev informator i general
Meijerfelts hus, vann småningom en
allt mera framskjuten ställning i
Sthlms vittra värld och var bl. a.
den ledande i sällskapet Utile
dulci; medarbetare i
Stockholmsposten 1778. K. kom tidigt i nära
förbindelse med Gustav III, blev
1780 kungl. bibliotekarie och
1785 kungl. handsekreterare och
skrev efter konungens anvisning
en rad operatexter, delvis diktade
utan entusiasm men med
ypperliga enskildheter (Gustaf Vasa,
uppf. 1786; Gustaf Adolf och
Ebba Brahe, uppf. 1788). Led. av
Sv. akad. vid dess stiftande och
dess förste direktör. K:s redan
under Åbotiden inledda diktning
har i begynnelsen en konventionell
prägel men utvecklas snart till
allt större elegans. Det program,
för vilket K. till en början
kämpar, är den hänsynslösa
sensualismens (de graciösa dikterna Till
Bacchus och Kärleken, 1777,
Sinnenas förening, 1778); i satirerna
Mina löjen (1778) och Våra villor
(1780) utvecklas denna
sensualism till en avgjort materialistisk
världsåskådning, starkt påverkad
av de franska encyklopedisterna.
Sitt allmänna kulturintresse
ådagalägger K. vidare framför
allt i sin kritiska verksamhet i
Stockholms-Posten, där han i en
ryktbar strid mot Thorild (se d.
o.) gör sig till talesman för
klarhet och formell ans i dikten och
där han, genom inlägg från det av
N. v. Rosenstein och K. bestående
sällskapet Pro sensu communi,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>