Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellermann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gör viktiga inlägg i kampen mot
tidens mysticistiska rörelser
(satirerna Man äger ej snille för det
man är galen, 1787, Dumboms
lefverne, 1790, Ljusets fiender,
1792). Först under sina senare år
når emellertid K. höjdpunkten i
sin diktning; då skriver han,
delvis under engelskt inflytande
(Young, Gray och framför allt
Milton), flera av sina skönaste
dikter (Kantat den 1 jan. 1789,
Till Christina, 1789, Den nya
skapelsen, 1790), vilka vittna om en
nyorientering i
platonskt-idealistisk riktning av K:s
författarskap; under senare år vidgades
även alltmer K:s kritiska
uppfattning (hans berömda Företal
till Fredmams epistlar, 1790). —
K. är en av den svenska
upplysningstidens främsta
representanter, som med sin finbildade natur
och sitt formfulländade
författarskap ”verkade som nationalvett”;
hans utveckling är i hög grad
representativ för tidens kulturella
strömningar. — 2. Jonas K., f.
1837, d. 1916, den föreg:s
brorsons son, sjukgymnast,
praktiserade som sådan i Bremen, Gotha,
London och Sverige (institut för
sjukgymnastik på Sanna vid
Jönköping). Ett efter K. uppkallat
lasarett för behandling av
medellösa enl. K:s metoder finnes i
London.
Kellogg [ke’llågg], Frank
Billings, f. 1856,
nordamerikansk diplomat. K., som bedrivit
en framgångsrik
advokatverksamhet och särskilt är känd för sitt
deltagande i Roosevelts kamp mot
trusterna, var 1917—23 senator
och blev 1923 ambassadör i
London. 1925 Hughes efterträdare ss.
utrikesminister, anses K.
företräda en reaktion mot För. Stat:s
isoleringspolitik efter
världskriget.
Kells-Nöbbelöv, se
Källs-Nöbbelöv.
Kellstorp, se Källstorp.
Kelp [kelp], se Jod sp. 135.
Kelter [ke’l-] (av grek. ke’ltoi),
indoeuropeisk folkstam, av
gammalt jämte germanerna räknad
till den nordiska rasen. —
Ursprung och forntida utbredning.
För K:s äldsta historia är man i
huvudsak hänvisad till uppgifter
av grekiska och romerska
författare samt till fynd av fornsaker.
Man har antagit, att K. tidigast
framträtt inom ett område ung.
mellan floderna Rhen, Main och
Donau i s. och mell. Tyskland, där
keltiska geografiska namn, ss.
Sudeterna, Rhen, Main, Neckar,
Donau, röja denna äldre
befolkning. En första keltisk
utvandring, som man förlägger till omkr.
1000—800 f. Kr., gick mot havet i
n.v. och ledde slutligen till K:s
besittningstagande av de Brittiska
öarna. På fastlandet utbredde sig
K. över Belgien samt ö., n., v. och
mell. Frankrike. Keltiska
stammar fortsatte även söderut i
Saône-Rhônedalen och blandade
sig i Provence med den äldre
liguriska befolkningen till ett
folk, av grekerna kallade
keltoligyer. K. kommo även ned
på Pyreneiska halvön, där de i
synnerhet i Spaniens inre delar
blandat sig med den äldre iberiska
(se Iberer) befolkningen till
keltiberer. — I Tyskland
voro K. ännu vid romerska
erövringen i besittning av allt landet
v. om Rhen. Utmed Alpernas n.
fot bodde likaledes keltiska
stammar, i n.v. Schweiz helvetier.
K. ha även bott i österrikiska
Alperna, ja, ända bort i v.
Ungern, Slavonien och n. Illyrien.
Böhmen och indirekt Bayern ha
fått namn av de keltiska
bojerna. — Till Nord-Italien ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
