Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Kina
806
när påven fordrade större
stränghet, gick missionen tillbaka och
hade ej gjort större
landvinningar, när i början av 1800-t.
även protestantisk mission
upptogs (Robert Morrison 1807).
Vid 1800-t :s början var
manchu-huset redan på dekadens, och
ställningen komplicerades av
kontakten med européerna. England
hade under 1700-t:s sista
årtionde förgäves sökt etablera
diplomatiska förbindelser med K.,
som gjorde anspråk på
världsöver-höghet och behandlade de
utländska köpmännen och
diplomaterna i Kanton på ett
förödmjukande sätt. Spänningen skärptes
genom den engelska importen av
opium från Indien, en olaglig
smyghandel. Krisen kom genom
det s. k. opiumkriget (1839—42),
vari England besegrade K. och
tvang det å ena sidan att betala
vissa partier konfiskerat opium,
å andra sidan att öppna vissa
hamnar för utländsk handel och
avträda ön Hongkong. Ett
fruktansvärt uppror, t a i ■ p i n
g-up pr or et, som 1851—65
förhärjade de rikaste delarna av
Central-Kina, undergrävde
ytterligare dynastins auktoritet. Ett
nytt fälttåg 1856—61 av
England och Frankrike med
plundring av de kejserliga
sommarpalatsen utanför Peking tvang
regeringen till ytterligare
eftergifter, formliga fördrag
(samtidigt även med Ryssland),
mottagande av främmande ministrar i
Peking samt missionsfrihet. K:s
motstånd mot den utländska
påtryckningen fick under de
följande årtiondena, när regeringen
leddes av kejsar Hien-fengs (1851
—61) ena änka Tsi-hi och
utrikespolitiken mest handhades av
Li Hung-chang, försiktigare
former, men en seg, förbittrad
dragkamp fördes, dels med de
främmande diplomaterna i
Peking, dels från folkets sida mot
de kristna missionärerna, vilkas
propaganda ju ur konfuciansk
synpunkt var ej blott gudlös utan
även landsförrädisk. K. fick göra
successiva eftergifter, även
territoriellt (Annam 1S83 till
Frankrike, Burma 1886 till England).
Allvarligare blev saken, när
Japan, som under 1870- och 1880-t.
genomgått sin
europeiserings-period, började rikta sig mot
fastlandet, närmast Korea,
trakter, som alltid och med rätta
betraktats som nyckeln till
Nord-Kina. Hotet utlöste en ekonomisk
och militär reformrörelse i K.,
men denna var otillräcklig, och
när Japan 1894 gick till krig, led
K. ett förkrossande nederlag. I
Shimonosekifreden 1895 måste K.
förklara Korea oavhängigt och
avträda Formosa och
Liaotung-halvön, vilken senare Japan dock
av Tyskland, Frankrike och
Ryssland tvangs att återlämna.
De europeiska makterna började
nu tävla om koncessioner och
landförvärv. Kiao-chou
”förpak-tades” 1898 till Tyskland,
Wei-hai-wei till England, Liaotung
till Ryssland och
Kuang-chou-bukten till Frankrike. Allt detta
väckte i K. slutligen en våg av
nationalism, som resulterade i
krav från konservativt håll på
främlingarnas absoluta
utdrivande ur K., från radikalt håll
åter på reformer efter japanskt
mönster med tillägnande av den
västerländska materiella tekniken
för att freda den kinesiska
kulturen. Den unge kejsar Kuang-sü
(1876—1908) tog parti för den
senare riktningen, och sommaren
1898 utfärdade han på
tillskyn-dan av Kang Yu-wei, Liang
Ki-chao m. fl. unga reformmän en
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
