Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket - Kinesiska svalbon - Kinesisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Kinesiska svalbon—Kinesisk konst
824
den som är naturlig även för oss:
subjekt (före) predikat (före)
objekt, attribut (före) liuvudord
etc. Räkneorden äro byggda på
decimalsystem. Äkta personliga
pronomina finnas (i motsats till
i japanskan) men ersättas ofta
av konventionella liövlighetsord.
— Den kinesiska skriften, vars
grunddrag är, att varje tecken
anger ett helt ords (d. v. s. ett
osammansatt ords) betydelse, icke
ett ljud, uppkom i 3:e årtus.
f. Kr. och har genomlöpt en lång
såväl principiell som teknisk
utveckling. Den förra omfattar tre
huvudstadier, vilkas produkter
alltjämt äro jämsides i bruk:
1) Rena bildtecken, t. ex. en
cirkel = ”solen”, ett par ben =
”människa”; 2) kombination av
två eller flera bildtecken med
hänsyn till deras betydelser, t. ex.
sol -J- måne = ”klarhet, ljus”,
kött + piska = ”länd, rumpa”;
3) kombination av en
betydelse-angivande 1. -antydande del och
en ljudangivande 1. -antydande
del, t. ex. (kin) metall -j- fu
(man) = fu ”yxa” — i förra
elementet tar man fasta på
betydelsen men ej på uttalet, i
senare på uttalet men bortser från
betydelsen. 9/10 av alla tecknen
tillhöra denna sista kategori, och
Kina har så på sätt och vis en
ljudskrift, men ej i vår mening,
ty tecknet är fastställt en gång
för alla för tusentals år sedan
och kan ej modifieras allt efter
uttalets förändringar. Det
”fonetiska” elementet är därför ibland
(ss. i ex. ovan) upplysande,
ibland ej alls: ett ord, som nu
läses jo, kan vara ”fonetika” i ett
ord ni, emedan det förra tidigare
uttalades njiak, det senare niäk.
Kinesen själv får därför rent
mekaniskt för vart och ett av de
3- a 6,000 tecken han behöver
inlära, hur det ser ut, vad det
betyder och hur det utläses på
hans dialekt. Och då skriften ju
ej anger ens det forna uttalet i
och för sig (genom bokstäver)
utan blott att ordet x utlästes
liknande ordet y etc., har man
ingen annan utväg än att även i
de äldsta texter utläsa tecknen
så som de nu heta i något av de
moderna talspråken, utan hänsyn
till årtusendens ljudförändringar.
— Tekniskt förändrades skriften
genom materialens utveckling.
Med en stylus ristade man i trä
de äldsta tecknen, som
fastställdes 800 f. Kr. till den stora
stämpelstilen och 200 f. Kr. till den
lilla stämpelstilen (en
förenkling). Kort därefter uppfanns
kamelhårspenseln, med vilken
man skrev först på siden, sedan
(från 105 e. Kr.) på papper, och
denna modifierade tecknens form;
så uppkom dels de nuv.
normaltecknen, dels en svår och
nyckfull kortskrift (s. k. grässkrift).
I dessa sista former äro de
gamla tecknen ofta så
förvanskade att t. o. m. urspr. klara
bildtecken nedsjunkit till rent
konventionella symboler.
Kinesiska svalbon,, se
Tornsvalor.
Kinesisk konst. Alltifrån
äldsta tid har i Kina frodats en
konst, som både i fråga om
avsikternas storhet och resultatens
konstnärliga värde hör till
världshistoriens mest betydande. — Det
märkligaste, som återstår från
C h o u - dynastins tid
(1122—-249 f. Kr.), är en del vanl.
sakrala bronskärl. Deras form är
mäktig och storvulen, dekorationen
präglas av sträng och fantastisk
stilisering, deras skönhet förhöjes
ytterligare av den mångskiftande
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
