Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klosterväsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Klosterväsen
914
eremitlivet framträdde omkr. 320
egyptern P a k o m i o s, vilken
vid Tabennisi (i närheten av
Tebe i Egypten) skapade det
första klostret. Det nya i Pakomios’
stiftelse var det ordnade samlivet,
under sträng disciplin, samt
föreskriften om nyttigt arbete vid
sidan av bön och fastor. F. ö.
avlade munkarna L, som de också
kallades, koinobiterna (se C e n
o-biter), inga livstidslöften. Nya
kloster uppväxte raskt, däribland
även två för kvinnliga asketer,
nunnor (av ett koptiskt ord
med bet. ”kysk, ren”). Från
Egypten spred sig K. snart till
Palestina, Syrien och Mindre
Asien. I det grekiska K:s historia
är särskilt Basileios den store (se
Basileios 1) av betydelse, i det
att han dels fortsatte Pakomios’
gärning, dels också bragte kyrka
och K., vilka dittills stått i en
viss spänning inbördes, i
närmare kontakt med varandra. Om
det grekiska K. se vid.
Grekisk-ortodoxa kyrkan
sp. 1513. Till Västern kom
kännedomen om eremitlivet och K. vid
mitten av 300-t. Här framkallade
dessa företeelser mångenstädes
starkt motstånd men mötte också
sympati och befrämjades ivrigt
av flera ledande kyrkomän, bl. a.
Ambrosius och Hieronymus.
Särskilt K. slog snart igenom och
spred sig till ett flertal länder.
Benedictus av Nursia (se denne)
utarbetade för sitt kloster ny
regel, vilken gav en fastare
organisation åt K. och mera anpassade
det efter Västerns förhållanden.
Utom moderationen i askesen
märkes spec. löftet att för
framtiden hålla fast vid det valda
klostret. Denna regel, så
småningom spridd, var under lång
tid den härskande. Bland
asketiska reformer inom det
förfal
lande K. märkas Clunyrörelsen
(se C 1 u n y) och c i s t e r
-ciensorden (se d. o.),
Västerns första egentliga orden.
En egenartad nybildning
representeras av
tiggarordnar-na (se d. o.). I jesuiterna
(se d. o.) erhöll slutligen den
katolska kyrkan en orden, som
principiellt går utöver K:s ram.
Om det medeltida K. i Sverige
se art. för resp, ordnar. —
Munkarna 1. nunnorna i ett kloster
lyda alltifrån Pakomios’ tid
under en klosterföreståndare, resp,
-föreståndarinna, vanl. benämnd
a b b o t, resp, abbedissa (se
dessa ord). Dessutom finnas i
varje kloster ett flertal andra
funktionärer. Om de
centraliserade ordnarnas högsta styrelse, se
Ordnar. — K. har, särskilt i
Västern, icke inskränkt sig till
att odla askesen och
kontempla-tionen utan även upptagit en
mångfald praktiska uppgifter,
framför allt sjuk- och fattigvård
samt ungdomens uppfostran och
undervisning. Till detta lade
benediktiner och cistercienser
arbetet på jordens odlande.
Särskilt tiggarmunkarna ha vidare
verkat ss. folkliga predikanter.
En synnerligen betydelsefull roll
ha klostren slutligen spelat,
framför allt under medeltiden, i den
andliga odlingens tjänst. Till
stor del genom dem räddades
sålunda resterna av den antika
kulturen, och från klostren utgingo
många av de största
lärdomslju-sen. Särskilt medeltidens slut
betecknar å andra sidan i stor
utsträckning ett förfall för K. —
Inom de protestantiska kyrkorna
har K. redan från början varit
bannlyst 1. efter en kortare
övergångstid avskaffats, i det att
reformationen radikalt bröt med
den för K. grundläggande åskåd-
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
