Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knudsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
Knut—Knut Porse
968
Knut, svenska konungar. 1. K.
Eriksson, d. 1196, son till
Erik den helige. Besegrad av sin
faders baneman Magnus
Henriksson, dräpte han 1267 Karl
Sver-kersson och utropade sig till
konung. Han fick i flera år strida
mot sin företrädares bröder Kol
och Burislev och förde sedan med
hjälp av sin jarl Birger Brosa en
kraftig inrikes politik: handeln
befrämjades genom en
handelstraktat med Liibecks herre,
Henrik Lejonet, och rikets säkerhet
mot yttre fiender befrämjades
genom befästningar vid
Mälar-inloppet och vid Kalmar. — 2. K.
Holmgersson Långe, d.
1234, den föreg:s brorsons son,
blev 1222 förmyndare för sin
omyndige släkting konung Erik
Eriksson. Den ärelystne K. lät
emellertid 1229 utropa sig till
konung och tvingade Erik att fly
till Danmark. K:s son var
Holm-ger Knutsson (se d. o.).
Knut (da. Knud), sex danska
konungar, av vilka märkas: 1. K.
denstore, d. 1035, son till Sven
Tveskägg. Av hären i England
hyllades han 1014 som faderns
efterträdare. Sedan engelsmännen,
som gripit till vapen för sin
inhemska dynasti, besegrats, befäste
K. sitt välde i England genom att
utbilda en stark hird (se d. o.).
1018 blev han konung i Danmark.
Han erövrade en del av den
vendiska kusten och motstod
framgångsrikt ett förenat
svenskt-norskt överrumplingsförsök. Han
hämnades detta genom att
bemäk-tiga sig en del av Sverige samt
medverka till fördrivandet av Olof
den digre av Norge, där han själv
hyllades som konung 1028. K.
härskade nu över det måhända
största danska välde i historien
och kallades den r i ge (d. v. s.
mäktige). K. ägnade sig mest åt
styrelsen av England, som under
honom hade en guldålder. — 2.
H a r d e K., se Hardeknut.
— 3. K. den helige, f. omkr.
1040, d. 1086, son till Sven
Estridsson, konung 1080. K.
förenade härsklystnad och
vikingalynne med kristligt nit. Han
stärkte i alla avseenden kyrkans
makt, bl. a. genom att införa
andliga domstolar. Hans självrådiga
lagstiftnings- och
beskattningsåtgärder framkallade emellertid
uppror, varunder K. mördades vid
altaret i S:t Albanus’ kyrka i
Odense, där han sökt skydd.
Kyrkan besvarade denna kränkning
med att genomdriva hans
helgonförklarande. — 4. K. VI, d. 1202,
Valdemar den stores son och
efterträdare 1182. Han förde en
lyckosam regering under inflytande av
Absalon och sin broder och
efterträdare Valdemar (Sejr).
Knutby, socken i Sthlms 1.,
jämte Faringe pastorat i Uppsala
stift. 1,550 inv. — Tvåskeppig
medeltida gråstenskyrka.
Knut Eriksson, ”mäster Knut”,
d. 1527, domprost i Västerås, var
en av anstiftarna av första
dalupproret (se Dalupproren).
Knutkål, se B r a s s i c a sp.
512.
Knut Lavard (Lavard = eng.
lord), f. 1096, d. 1131, son till
Erik Ejegod av Danmark, blev
jarl av Sönder jylland och furste
över venderna, som han kristnade,
samt fick även ett ledande
inflytande i Danmark. Han blev
mycket folkkär men hatades av
stormännen. Han mördades lömskt
av konung Nils’ son Magnus och
blev efter sin död ansedd för helig.
Knut Porse, d. 1330, storman
av en gammal halländsk ätt. K.
kom i gunst hos hertiginnan
Ingeborg och sökte genom henne leda
styrelsen i Sverige och Norge,
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
