Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Kyrkostaten
22
stolen stora godskomplex, och i
samma mån som de östromerska
kejsarna förlorade inflytandet i
Italien och kommo i opposition
till påvarna, kunde dessa
förvärva en faktisk
härskarställning över Rom och dess
omgivning, det s. k. Dukatet. Sedan
påven Stefan II kallat
franker-konungen Pippin den lille till
hjälp mot langobarderna och
förlänat honom titeln romarnas
pat-ri’cius, gav denne honom 754 och
756 flera från langobarderna
erövrade områden, främst Exarkatet
(se d. o.). Gåvan utökades 774 av
Karl den store, som till stor del
upprätthöll makten i påvens
områden och efter sin kröning till
romersk kejsare 800 mottog
påvens och romerska folkets
trohetsed. Efter det karolingiska
rikets upplösning blev påven mer
självständig men kom under de
tysk-romerska kejsarnas
inflytande från senare hälften av 900-t.
1052 utökades K. med Benevento
och 1115 med Matildas av
Tosca-na till påven testamenterade
besittningar, på vilka dock kejsarna
länge gjorde anspråk. Kejsar Otto
IV åstadkom 1201 och 1209 en för
framtiden grundläggande
reglering av K:s område. I Frankrike
förvärvade påvarna 1273
Venais-sin och 1348 Avignon. De flesta
städerna i K. blevo med tiden
nästan självständiga republiker, på
Campagnan bosatte sig
rovriddare, och i Rom kommo inbördes
stridande adelssläkter till makten.
Under påvarnas vistelse i Avignon
(1309—77) och den stora
schismens tid (1378—1417) rådde full
anarki i K., särskilt i Rom. Under
slutet av 1400-t. tillkom en ny
fara för K:s enhet i nepotismen,
påvarnas strävan att skaffa sina
släktingar fördelar. Alexander
VI :s son Cesare Borgia kuvade
påvens nästan oavhängiga
vasaller i Romagna och bildade där ett
furstendöme, men detta indrogs
1504 av Julius II, som fullföljde
kuvandet av vasallerna och
utvidgade den sålunda
återupprättade K. med bl. a. Bologna och
Ravenna samt Parma och
Pia-cenza, vilka sistnämnda 1545
bortförlänades till Pierluigi
Far-nese. Påvedömet spelade under
renässansen en ledande roll i de
europeiska striderna om Italien,
tills det genom Leo X:s och
Clemens VII:s vacklande politik
försattes i beroende av de
habs-burgska härskarna. Ett uppsving
inträdde under Sixtus V, då K.
fick en fast centralregering och
dess rövarband undertrycktes.
1598 införlivades Ferrara med K.
Genom påvehovets slöseri och
mecenatvanor samt verkningarna
av krig öch härjningar blev
emellertid K. det mest skattetyngda
av Italiens länder och gick sedan
1600-t. i det hela tillbaka.
Inno-centius XI avskaffade nepotismen
och räddade K. från en hotande
statsbankrutt, men statsmakten
var dock under 1700-t. försvagad.
Franska revolutions- och
Napo-leonskrigen bragte K. till djupet
av förnedring under påvarna Pius
VI och Pius VII (se dessa), och
K. upphörde att existera 1809. Vid
Wienkongressen återupprättades
K., men med förlust av Avignon
och Venaissin samt en del av
Ferrara. Den pävliga politiken gick
sedan i spetsen för tidens
reaktionära strävanden, bekämpande
såväl de italienska
enhetssträvan-dena som kraven på reformer och
författning. Efter ett uppror 1830
nådde reaktionen sin höjdpunkt
under Gregorius XVI, varefter
Pius IX slog in på en liberal
politik och efter den franska
februarirevolutionen gav K. en
konstitu
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
