Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkotonarter - Kyrkotukt - Kyrkovärd - Kyrkoår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 Kyrkotukt—Kyrkoår 2G
och till dennas benämning som
förled erhöllo tillägget h y p o
-(hypodorisk ahcdefg,
hypofrygisk h c d e f g a
o. s. v.). Senare tillkommo ännu
två autentiska, joniskpåc och
e o 1 i s k på a samt deras två
plagala motsvarigheter (hy p o
-joni sk och hypoeolisk).
De plagala K. ha samma tonika
som motsvarande autentiska
(t. ex. d i dorisk och hypodorisk
tonart). K., som äro strängt
dia-toniska, utträngdes på 1600-t. av
de moderna dur- och
molltonarterna men förekomma ännu i den
romerska liturgin (se
Gregoriansk sång).
Kyrkotukt, kyrkans
övervakande av sina medlemmars tro och
liv. I den äldsta församlingen
övades sträng K. genom
uteslutande av ovärdiga. Den medeltida
K. utbildade, förutom de båda
slagen av bann (se d. o.), även
en hel del vanärande kyrkostraff.
Dessa gingo jämte bannet i arv
till den lutherska kyrkan, där de
särskilt under 1600-t. kommo till
riklig användning: den, som
förgått sig mot Guds bud, föraktat
gudstjänsten etc., kunde dömas
att ”sitta i stocken” i kyrkans
vapenhus 1. att ”slita spö” o. s. v.
Från 1700-t. ha dessa kyrkostraff
allmänt kommit ur bruk, likaså i
stort sett det lutherska bannet.
I Genève införde Calvin den
strängaste K. De frikyrkliga
samfunden bibehålla i princip den
strafform, som består i
uteslutande ur församlingen, men använda
den sällan.
Kyrkovärd, förtroendeman hos
församling (vanl. 2 i varje), med
uppgift bl. a. att tillsammans med
kyrkoherden vårda kyrkans
egendom, biträda med vissa sysslor
vid gudstjänsten o. s. v. K. väljas
numera av kyrkorådet bland dess
ledamöter för en tid av 2 år.
Kyrkoår, den tidrymd av ett
år, under vilken den kristna
kyrkans högtider och söndagar
återkomma, i Västerlandet från
1200-t. i stort sett räknat fr. o. m.
4:e söndagen före jul (= l:a
söndagen i advent), i
grekiskortodoxa kyrkan från 1 sept. (den
gamla bysantinska nyårsdagen).
K:s grundbeståndsdelar äro de
båda från judendomen ärvda
men med nytt innehåll fyllda,
rörliga högtiderna påsk och
pingst (se dessa ord) samt
den av kyrkan själv skapade, till
fast datum förlagda julen (se
d. o.). Kring påsken utformade
sig den äldsta delen av K., i det
att denna högtid å ena sidan
redan tidigt ss. förberedelse erhöll
en fastetid, vilken slutligen
fixerades till 40 dagar (se Fasta),
å andra sidan fick en
efterfir-ningstid i de festliga söndagarna
(inklusive Kristi
himmelsfärdsdag; se d. o.) mellan
påsk och pingst. När julen kom i
bruk, erhöll också den så
småningom en förberedelsetid: i
Västern adventstiden (se
Advent), i östern en fastetid,
medan den äldre Epifaniafesten
(se Trettondedagen)
jämte närmast följande söndagar
åtminstone i Västern blev ett slags
efterklang till denna högtid. Ss.
i viss mån en inledning till
fastan kan man möjligen betrakta
de i Västern närmast före
fastlagssöndagen införda söndagarna
Septuagesima och Sexagesima.
Med de stora helgerna
sammanhänga även trenne andra relativt
tidigt uppkomna högtidsdagar:
kyndelsmässodagen (se
K y n del s m ä s s an), Marie
bebådelsedag (se Maria,
Jesu moder) samt Johannes
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
