Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litografi - Litoklas - Litolff, Henry - Litoměřice - Litopon - Litopterna - Litoral - Litorinahavet - Litosfär - Litostroton - Litotes - Litsa - Litslena - Lits och Rödöns tingslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Litoklas—Lits och Rödöns tingslag
618
för varje delfärg; stenarna
pressas efter varandra mot papperet.
Vid färgetsning (se Etsning)
tryckes färgen på litografisk väg
på samma papper, som upptagit
etsningen från kopparplåten. —
Historia. L. uppfanns av tysken
Alois Senefelder i München 1798
och användes först till nottryck.
Men Senefelders metod vann
snart den vidsträcktaste
användning, särskilt för reproduktion av
tavlor och för bok- och
tidnings-illustrationer, och utträngde
snart kopparsticket. L:s största
blomstring inträffade på 1830-,
1840- och 1850-t. Svensken
Bill-mark var en flitig litograf av
arkitektur och vyer. Senare fick
L. en svår konkurrent i
träsnittet. Men i sin mera konstnärliga
användning, driven till sin höjd
redan av Goya, Delacroix,
Dau-mier och Gavarni, bestod L.
striden som självständig konstart
och upplevde en renässans med
Manet, Legros och Whistler på
1870-t. Bland senare utövare
märkas Fantin-Latour,
Toulouse-Lau-trec, Munch, Willumsen,
Weren-skiold och Slevogt.
Litokla’s, se
Förklyft-ning.
Li’tolff, Henry, f. 1818, d.
1891, tysk pianist och
musikförläggare, av engelsk börd, övertog
Meyerska musikförlaget i
Braun-schweig, som han sedan drev i eget
namn. L: s adoptivson, T h e o d o r
L., f. 1839, d. 1912, skapade en
bekant serie klassisk musik,
Collec-tion Litolff.
Litomèrice [li’ttomjejitse],
se Leitmeritz.
Litopo’n, vit målarfärg,
bestående av bariumsulfat och
zink-sulfid.
Litopte’rna, se Uddatåiga
hovdjur.
LitoraT (av lat. li’tus, gen.
Wtoris, strand), som tillhör 1. har
avseende på kusten (stranden). —
Med litoral zon förstås vanl.
den genom tidvattnet periodiskt
blottlagda delen av havsbottnen.
Litori’nahavet, Littorina-,
benämning på Östersjön under ett
postglacialt skede,
litorina-epoken, under vilken Östersjöns
vatten var saltare och varmare
än nu. (Jfr Kvartärtiden
sp. 1535.) L. har sitt namn av
Litorina-arter (se
Strandsnäckor), som talrikt
före-kommo i L. och av vilka skal
anträffas i skalgrusbankar och i den
under denna tid avsatta 1 i t o
-rinaleran, som har stor,
ehuru ofullständigt känd
utbredning i Sverige. Litorinaepoken
kännetecknas av en landsänkning;
L:s högsta gräns,
litorina-gränsen, ligger i
Kalmartrakten c:a 20 m., i n. Hälsingland
mer än 100 m. ö. h. Jfr
Tapes-havet.
Litosfä’r (av grek. li’tos, sten,
och sfai/ra, klot), se Jorden.
Lito’stroton, se G a b b a t a.
Lito’tes, grek., eg. enkelhet;
retorisk figur, bestående i att
man använder ett milt uttryck i
st. f. ett väntat starkt för att
just genom kontrasten skärpa ett
omdöme (t. ex. ”inte illa” i st. f.
”mycket bra”, ”inte snällt” i st. f.
”styggt”). Jfr E u f e m i s m.
Litsa (jfr ty. Litze, snöre),
fästa ett segel till ett rundhult 1.
ett stag, antingen med tågvirke
(1 i t slin a), lagt i spiral runt
rundhultet 1. staget 1. ock med
ringar av tågvirke, rotting o. d.
Litslena, socken i Uppsala 1.,
jämte Husby-Sjutolft pastorat i
Uppsala stift. 1,025 inv.
Lits och Rödöns tingslag,
Jämtlands n. domsaga,
omfattar socknarna Rödön, Naskott,
Aspås, Ås, Kyrkas, Lit, Häggen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
