Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidsfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1425
Medeltidsfilosofi
1426
De verita’te fi’dci cathodicae. Vid
sidan av honom och Albertus
Magnus, kallad do’ctor
universa’-lis för sin encyklopediska lärdom,
framstår Johannes Duns
S c o’ t u s (se d. o.), vilkens
egenartade skarpsinne skänkt honom
namn av do’ctor subti’lis, ss. en
tredje märkesman inom
högskola-stiken. Starkare än sina båda
stora samtida närmar han sig
Augustinus, men var över huvud
liksom dessa aristoteliker, samt
företrädde en realistisk
uppfattning av allmänbegreppens
betydelse. Även han framstår därmed
ss. representant för den s. k. vi’a
anti’qua, ”gamla vägen”, inom
denna skolastikens centrala
problemställning, till skillnad från
den nominalistiskt orienterade vi’a
mode’rna 1. no’va. —- Under
sensko lastiken fick denna ”nya väg”
sin främste målsman i
engelsmannen Wilhelm av O c c a m
(d. omkr. 1350). Denne ser i våra
förnimmelser endast subjektiva
tecken (si’gna) för de verkliga
tingen, vilka lika litet avbilda
dessa, som t. ex. röken avbildar
elden, ehuru den är tecken på dess
tillvaro. Liksom förnimmelserna
och varseblivningarna blott äro
tecken för enskilda ting, så äro
begreppen (conce’ptus) 1.
allmänföreställningarna ”tecken för
tecken”, beteckningar (te’rmini) för
en mångfald av sinsemellan
likartade enskilda förnimmelser och
till dem hörande
individualföre-ställningar utan någon
motsvarighet i ett reellt sammanhang
mellan dessa ting. Denna s. k.
terministiska nominalism, trots
differens från Abelard även kallad
konceptualism, fick under
13-och 1400-t. många anhängare, ss.
B u r i d a n och N i c o 1 a u s av
A u t r e c o u r t (de
Autri-c u r i a), vilken kring mitten av
1300-t. vid Parisuniversitetet
gjorde sig bemärkt ss.
representant för den grekiska atomistiken
(se d. o.) och tillika framställde
en skarpsinnig granskning av
orsaksbegreppet, som kommit
honom att betecknas ss. medeltidens
Hume. Senskolastikens
nominalis-ter kommo genom sina skeptiska
tendenser att lossa på det intima
samband mellan teologi och
filosofi, som skolastiken tidigare
proklamerat, och därmed att
rubba harmonin mellan tro och
vetande. Vad som för teologen
måste te sig ss. obetingad sanning,
t. ex. treenighetsdogmen, kan enl.
dessa tänkare ur filosofens
synpunkt framstå ss. obevisligt 1.
rentav orimligt. I den mån man
det oaktat ville giva både tron
och vetandet sin rätt, hamnade
man i den dualism, som
betecknats ss. läran om en ”dubbel
sanning”. Nominalisterna hade dock
att strida mot anhängarna såväl
av Thomas’ lära, tomisterna,
som av Duns Scotus’,
scotister-na, vilka emellertid även
inbördes bekämpade varandra, ehuru
de båda företrädde realismen.
— Den typiskt skolastiska
filosofin karaktäriseras av en
dialektisk metod, vilken vid ett givet
problemläge avväger sic et non,
pro et contrasynpunkterna mot
varandra, för att i den slutliga
”lösningen” (solu’tio) konstatera,
varåt vågskålen lutar.
Utvecklad i intimt samband med de
disputationer, vilka ansågos som
universitetslivets yppersta
exponent, fick denna metod ofta
ett starkt inslag av syllogistisk
spetsfundighet, som kommit
att göra begreppen skolastik
och sofistik till synonymer i
traditionen. Att ensidigt fästa
sig vid en dylik urartning av
skolastiken, vore dock högst
orätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
