Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märs - Mäsk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
531
Mäsk—Mässa
532
rårna på svåra stängerna på
större segelfartyg; benämnas
efter masterna förmärs-,
stor-märs- och kryssmärsrå (1.
kryssrå). — M ä r s s e g e 1, råsegel,
placerade närmast över
underrå-seglen, som hissas längst ned på
masterna. — M ä r s
segelskonert, se Segelfartyg.
Mäsk (av mlty. mèsch, eg.
blandning), Mäskning, se
Etylalkohol sp. 1248.
Mäss (eng. mess, eg. maträtt,
bordsällskap, av lat. mi’ssum, det
från köket skickade),
sällskaps-lokal inom militärt etablissemang
1. ombord å fartyg.
Mässa (lat. mi’ssa; se nedan).
1. Från 300—400-t. beteckning för
den kristna församlingens
gudstjänst, urspr. för uppbrottsriten
(missa, av mi’ttere, hemsända),
vilken i sin gamla lydelse än i dag
möter i den romerska M.: i’te,
missa est (eg.: gån, uppbrottet
är inne). Från början delad på två
avdelningar, den ena med sång,
skriftläsning, predikan och bön, i
allm. firad tidigt på söndagens
morgon, den andra med
kärleksmåltid och nattvardsfirande på
söndagens kväll, blev
gudstjänsten under 100-t. ett helt med
nattvarden ss. höjdpunkt. Dess
första del, tillgänglig även för
utomstående, blev med tiden
avsedd särskilt för katekumenerna,
vid den andra fingo blott
församlingens medlemmar närvara
(därav sedermera namnen missa
cate-chumeno’rum, katekumenernas
M., och missa fide’lium, de
troendes M.). Nattvardsfirande!
erhöll redan på 100-t. i viss mån
fasta liturgiska former.
Betydelsefullt blev särskilt i Västerlandet
offertankens uppträdande:
mässoffret, kulminerande i den
högtidliga förvandlingen (se
Nattvarden), blev här med tiden
huvudsaken i M., medan M. i
Östern alltmer gestaltades till
en invecklad, symbolisk
handling, med själva kommunionen
ss. höjdpunkt. Inseglet på det
liturgiska och sakramentala
elementets seger är predikans
successiva försvinnande ur M.
(från 400-t.) och dess
förläggande till särskilda
predikoguds-tjänster. Offertankens betydelse i
Västerlandet gjorde, att M. här
snart också kunde hållas för olika
ändamål, bl. a. för de döda
(själa-mässor). På 700-t. började den
romerska M. småningom uttränga
övriga mässformer i Västerlandet,
men väsentlig likformighet nådde
man dock först 1570, resp. 1634
(se Missale). I den sålunda
fastställda romerska M., som
alltjämt i alla länder utföres på latin,
kunna följande huvuddelar
urskiljas: 1) prästens och
mässtjänarnas förberedelseakter vid altaret
(däribland en syndabekännelse);
2) M: s gamla inledning,
omfattande intro’itus, ky’rie samt glo’ria
(”ära”, d. v. s. änglasången ur
Luk. 2: 14) med åtföljande
lovsång; 3) kollektbön, epistel,
gra-dua’le (med halleluja, resp.
tra’c-tus), evangelium och cre’do (den
s. k. nicenska bekännelsen); 4)
offerto’rium (offersången) med
tillhörande böner, å4 följt av
pre-fationen, sa’nctus (”helig”,
seraf-sången ur Jes. 6:3) och
benedi’c-tus (”välsignad”, hyllningssången
ur Matt. 21: 9) ; 5) den s. k.
ca’-non mi’ssae, M:s höjdpunkt,
vilken efter förböner för de levande
och åminnelse av helgonen
innefattar konsekrationen, åtföljd bl. a.
av förböner för de döda; 6)
kom-munionakten, föregången bl. a. av
Fader vår, fridshälsningen och
A’gnus De’i (i varje M.
kommunicerar prästen; andra
nattvards-gäster äro ej nödvändiga;
lekmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
