Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1005
Norge (Historia — 1190)
1006
gamla myndiga aristokratin till
dennyastatsorganisationen.
Emellertid utbröt ett
lendermannaupp-ror med stöd av Knut den store av
Danmark. Olof stupade i strid
mot trönderna vid Stiklastad, men
hans död befäste kristendomens
herravälde och det starka
konungadömet i N. Landet tillföll
Knut och styrdes av hans son
Sven. Denne fördrevs genom en
ny stormannaresning. Rykten
spriddes om Olofs helighet, och
från Ryssland inkallades hans son
Magnus den gode (1035—
47). Därmed inleddes en sekellång
inre fredsperiod, varunder
stormännen böjde sig för det
nationella konungadömet och N. var
Nordens utan jämförelse
starkaste makt. 1038 avtalade
Magnus med Knuts son Hardeknut,
att den som levde längst, skulle
ärva den andres land. Därigenom
blev Magnus 1042 konung också
över Danmark, men hans
farbroder Harald Hårdråde
(1047—66) kunde icke bevara
detta välde. Harald inblandade sig
sedan i engelska tronstrider,
varvid han stupade. Sonen Olof
(1066—93), kallad Kyrre (den
fredlige), förde en lugn regering,
under vilken bl. a. stiftsindelning
infördes. Olofs son Magnus
Barfot (1093—1103) knöt
Orkneyöarna fastare till N., lade
Hebriderna och Man under sitt
herradöme och förde bl. a. krig
med Sverige om Dalsland.
Under hans tre söner Eysteins
(1103—23), Sigurd
Jorsa-1 af ars (1103—30) och Olofs
(1103—15) samregering lades
norska kyrkan 1103 under Lunds
primat, och ett kyrkligt
reformparti vann insteg. De första
norska klostren anlades, och
tion-den infördes. Sigurd inlemmade
Jämtland i N. —
Tronstri
der. Det medeltida
konungadömets
höjdpunkt 113 0—1 319. Mot
Sigurds son Magnus den
blinde (1130—39) reste sig
Harald Gille (1130—36),
som slutligen tillfångatog,
bländade och lemlästade Magnus samt
satte honom i kloster (1135).
Efter Harald erkändes flerstädes
hans tre minderåriga söner,
vilkas samregering emellertid först
efter ett inbördeskrig tryggades.
Då organiserade den påvlige
lega-ten Nikolaus Breakspear 1152 N.
som självständig kyrkoprovins
med ärkebiskopsstol i Nidaros
och införde Peter spenningen.
Emellertid utbröt en fejd mellan
samkonungarna, av vilka Inge
Krokrygg (1136—61) blev
den längst överlevande. Under
fortsatta strider framträdde den
vestländske hövdingen Erling
Skakke och bragte på tronen
sin son Magnus
Erlings-s o n (1161—84), som vid sin
kröning gjorde stora medgivanden
till kyrkan. Även antogs en
arv-följ dslag, som i själva verket
gjorde N. till ett valrike med
prelaterna ss. makthavare. Den sista
upprorsflocken, birkebeinarna (se
d. o.) under Eystein Meyla,
sprängdes 1177 men fingo s. å. en
ny ledare i kongsemnet Sverre.
Med svensk hjälp och stödd
särskilt av Tröndelagen, kom denne
efter åratal av förbittrade strider
till makten. Sverre (1184—
-1202) arbetade med framgång på
en fastare ordning av
riksstyrelsen. Konungens hird (se d. o.)
blir nu den egentliga
hövdingklassen. Sverre indelade N. i
sysslor, och sysselmännen, som redan
förut börjat uttränga årmännen,
togos ur hirden (se d. o.). De
övertogo även lendermännens
uppgifter och blevo kärnan i en ny
riks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
