Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1057
Norska språket
1058
norskans viktigaste källor äro:
runinskrifter, skalde- och vissa
eddadikter, lagar, s. k. diplom
(fr. o. m. början av 1200-t.) och
dessutom en rätt obetydlig,
mestadels religiös prosalitteratur.
Bland redan fornnorska
språknyheter, som äro väsentl.
gemensamma för hela landet, märkes
den s. k. vokalharmonin (dock ej
i s.v.), som innebär, att en
än-delsevokals kvalitet rättar sig
efter stamstavelsens (t. ex. konor,
kvinnor, men tungur, tungor),
vidare att ja blir jæ (hjærta), att
rl, rn, rs bli ll, nn, ss (kall, konn,
foss), att hv blir kv (kvit) (detta
dock ej i s.ö.), att långt a (ä)
blir å och att p (t/i-ljudet) blir t.
Redan de fornnorska källorna visa
emellertid en rätt klar skillnad
mellan västnorska och östnorska,
väsentligen orsakad av isolerande
naturförhållanden. Västnorskan
fortfar att stå närmare
isländskan, medan östnorskan visar
närmanden till svenskan. Under
unionen med Sverige på 1300-t. spåras
i N. en del svecismer, delvis i
sammanhang med det s. k.
Birgittin-språket i klostren. Under
medeltiden visar sig ock ett starkt
låg-tyskt inflytande, företrädesvis i
stadsspråken. Av överväldigande
betydelse blev den danska
påverkan; då landet på 1400-t.
började bli ett danskt lydrike,
blev danskan under århundraden
t. o. m. det officiella och litterära
språket i Norge. Härigenom
uppstod en stark motsättning mellan
det inhemska, i bygderna
fortfarande talade språket och
bokspråket. Det dansk-norska
skriftspråket genomlöpte i stort sett
samma utveckling som det danska
skriftspråket. I städerna och
eljest i bildade kretsar
påverkades även talspråket i Norge
alltmer av danskan. Vissa
skilje
märken mellan de båda språken
kvarstodo här dock alltid.
Särskilt må nämnas övervägande
k, p, t i folkliga ord ss. tak, gape,
g ate (även där man ännu skrev
g, b, d, jfr nedan) samt framför
allt accenten och melodin. —
Skilsmässan från Danmark 1814
gav en förutsättning för
natio-nalisering även av skriftspråket
(maalstrævet). Alen en sådan
kunde ej ske utan skarp strid
mellan skilda riktningar
(maal-striden). Av dem, som under
den första tiden drevo saken
fram, må (i tidsföljd) nämnas H.
Wergeland, J. A. Hielm, P. Chr.
Asbj örnsen och J. A4oe — de båda
senares ”folke- og
huldreeven-tyr” pånyttfödde särskilt en
norsk prosastil — K. Knudsen
och I. Aasen. Den sistnämnde
ägnade sig åt dialekternas
utforskning och ville (från 1850-t.) på
deras, särskilt de västnorska
målens, grund skapa ett nytt
norskt skriftspråk. Aler 1. mindre
modifierat tillämpades Aasens
”landsmål” i litteraturen (A. O.
Vinje, A. Garborg m. fl.), och dess
skriftform reglerades sedermera
1893 och 1901. Alen dessa
”norsknorska” strävanden kommo i
strid med deras, som ej helt ville
bryta sambandet med
dansknorskan utan blott förnorska
denna, särskilt genom införande av
norska ord. Detta var Knudsens
linje, och på den gingo Ibsen
och Björnson. Senare har en
starkare förnorskning också i skriften
inträtt i denna språkform, som i
motsats till ”landsmålet” 1.
”målet” kallats ”riksmål”. Är 1907
insattes i detta k, p, t (jfr ovan),
och ytterligare reformer infördes
1917 (t. ex. Il och nn för tidigare
Id, resp, nd i ord som falle, finne).
Alen landsmålet hade undan för
undan vunnit segrar. Genom
folk
34. — L e x. VIII Tr. 11. 6. 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
