Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151 Persien 152
av maktlystna satraper började
förfallet alltmera gripa omkring
sig. Egypten, som aldrig kunnat
finna sig i det persiska
främlings-väldet, återvann för en tid sin
självständighet men kuvades åter
345 f. Kr. av A r t a x e’r x e s III
(359—338), en grym men duglig
härskare, som för en tid
återställde rikets enhet. Dennes
minderårige son, Arses, dödades redan
335 och på tronen upphöjdes D a
-rei’os III, en satrap, som på
mödernet var befryndad med
akeme-nidernas ätt. Under dennes
regering anfölls P. av Alexander den
store (se d. o. sp. 255 f.), som
inom några få år underlade sig
hela perserväldet. Dareios
mördades av en satrap 330. — Efter
Alexanders död 623 kom P.
under seleukidema, som dock
ej länge kunde bibehålla sitt
inflytande därstädes. Omkr. 250
grundade parterna ett
självständigt rike, som snart kom att
omfatta hela P. (se P a r t i e n). De
störtades 226 e. Kr. av Ardasjir,
som grundade den sasanVdiska
dynastin (226—651) och
återupprättade ett nationellt persiskt
välde. Sasanidväldets yttre
historia kännetecknas av ständiga
strider med Romerska och senare
östromerska riket. Om också
perserna under dessa strider tack vare
sin utmärkta här visade sig som
jämbördiga och stundom
överlägsna motståndare, uttömdes
likväl rikets krafter, särskilt som
även från ö. anfall ofta gjordes
av turkiska och andra folk.
Strävan att bevara den nationella
egenheten spåras även i
sasani-dernas omsorger om Zarathustras
religion. Denna blir- statskyrka
med ett hierarkiskt organiserat
prästerskap, som får ett
synnerligen stort inflytande. De delar
av den heliga urkunden, som
und
gått förstörelsen, samlas åter (se
Avesta), och en vidlyftig
teologisk litteratur uppstår på det
talade språket, pahlavi (pehlevi).
Olika tänkande, särskilt de
kristna, utsattes tid efter annan för
svåra förföljelser. Flera av
sasa-niderna voro dugliga härskare, så
t. ex. S j a’p u r I (241—272),
S j a’ p u r II (309—379) och
C h o’ s r o e s I A n u s j i r w a’n
(531—579). Under den siste
sasa-niden, Je’sdegerd III (632—
651), bröto araberna in i P., som
nu blev en prov, i kalifväldet (se
Kali fat sp. 423). När under
abbasiderna kalifatets makt
började avtaga, grundades i P. 1.
angränsande länder dynastier, som
tidvis fullt självständigt
härskade över olika delar av landet. Så
t. ex. bujiderna i v. (934—1055),
samaniderna (se d. o.) och
ghas-naviderna (se d. o.). Härefter
kommo de turkiska seldjukerna
(se d. o.) och sedermera
mongolerna under Djingis khan(se d. o.).
En sonson till denne grundade i P.
ilkhanernas dynasti, som härskade
under ett sekel (1232—1335).
1380 bröt Timur Lenk (se d. o.)
in i landet, som till 1468 bildade
en del av det av honom grundade
mongolväldet. Sedan härefter en
turkmenisk dynasti någon tid
regerat och flera olika
tronpretendenter kämpat med varandra,
lyckades Ismail Safi 1499 åter
grunda en inhemsk härskarätt,
safa-vi’derna (1499—1736). Ismai’1
I (1499—1524) var fanatisk
anhängare av den sjiitiska
riktningen inom islam, som av
honom gjordes till statsreligion. Den
religiösa motsättningen förde till
ständiga strider med de
sunnitis-ka turkarna i v. och de likaledes
sunnitiska turkmenerna i ö. Den
märkligaste av safaviderna var
Abba’s I den store (1586—1628),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
