Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påve - Påver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
763
Påver—Pälsverk
764
ka P:s makt, och. i jesuitorden
fick han en hänsynslös förkämpe
för sina rättigheter. Till början
av 1600-t. intog påvedömet en
ledande ställning inom den katolska
världen, men därefter inträdde en
stark avmattning, och under
1700-t. förlorade det nära nog
allt politiskt och kyrkligt
inflytande. P. voro obetydliga
personer, som intet kunde uträtta
gentemot den frambrytande
statsabso-lutismen och upplysningskulturen.
Förfallet kulminerade under
revolutions- och Napoleonskrigen,
då Pius VII (1800—23)
råkade i fullständigt beroende av
Napoleon I och Kyrkostaten
upphävdes (1809). Med
reaktionsepo-ken efter 1815 började emellertid
en ny tid även för påvedömet.
Kyrkostaten återupprättades, och
en starkt påvetrogen strömning,
ultramontanismen (se d. o.),
gjorde sig gällande, uppburen framför
allt av den återupprättade
jesuitorden. Denna politik fullföljdes
av Pius IX (1846—7 8), under
vilken det påvliga enväldet drevs
till sin spets genom den på
Vati-kankonciliet 1870 proklamerade
dogmen om P: s ofelbarhet, då han
”ex cathedra” (se d. o.) förkunnar
en lärosats. Genom Kyrkostatens
införlivande med Italien (1861—
70) förlorade P. visserl. sin
världsliga makt, men genom
garantilagen (se d. o.)
tillförsäkrades honom suveränitet inom hans
romerska residens samt ett visst
årligt understöd. P. tillbakavisade
anslaget och har sedan dess varit
”fånge i Vatikanen” (se Pius
sp. 289). De följande P., Leo
XIII (1878—1903), Pius X
(1903—14), Benedictus XV
(1914—22) och Pius XI (1922
—) ha trots vissa svåra nederlag,
främst skilsmässan mellan stat
och kyrka i Frankrike 1905 och
den tjeckoslovakiska
nationalkyrkans separation från P. 1918,
skickligt hävdat påvedömets
maktställning. Särskilt under och
efter världskriget har P. sökt vara
en försonande faktor i politiken,
samtidigt som han organiserat en
livlig katolsk propaganda.
På’ver, försv. form för pauvre.
Pä’ijänne, en av Finlands
största insjöar, till större delen
belägen inom Tavastehus 1. Längd
i n.-—s. 120 km. Avflyter genom
Kymmene älv. 1,576 kvkm.
Pä’ivärinta, P i e t a r i, f.
1827, d. 1913, finländsk
författare, bekant för sina på finska
skrivna skildringar ur den
österbottniska allmogens liv (sv. övers,
i urval, Bilder ur lifvet, 1883—
87).
Päll (mlty. pelle, urspr. av
lat. paJllium, täcke, mantel),
rektangulär duk av mycket
skiftande material, vilken enl. ett i
Sverige förr allmänt bruk hölls
över brudparet vid vigseln
(b r u d p ä 11), uppställdes över
kistan vid begravningen (gr a v
-päll) 1. spändes upp i taket
över den 1. de personer man
särskilt önskade hedra.
Pälning (ty. Abpälen), se
Garvning sp. 1072.
Pälsfladdrare 1.
fladdermak i, Grdleopithe’cus vo’lans, en
art Insek tätare med flyghud
mellan hals, extremiteter, bål och
svans. Kroppen är brun,
flyghuden ljusfläckig. Sundaöarna,
Bortre Indien. P. lever i träd och
kan med flyghudens tillhjälp
göra långa fallskärmshopp.
Födan utgöres av frukter m. m.
Nattdjur.
Pälsmal, se K 1 ä d e s m a 1 a r.
Pälsverk, till klädesplagg o. d.
användbara djurfällar. Av
värdefulla P. märkas främst de av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
