Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1169
Riksråd
1170
påträffas därefter ej förrän på
1280-t., då Magnus Ladulås
utsåg ett antal rådsherrar, trol.
ss. ev. förmyndarregering. Genom
den politiska utvecklingen efter
Magnus’ död kom R. att bli en
permanent och inflytelserik samt
slutligen — genom Magnus
Erikssons landslag — lagstadgad
institution. Enl. landslagen skulle
konungen regera med råds råde
och skulle R. bestå av
ärkebiskopen, ett antal biskopar och
kler-ker samt tolv riddare och svenner.
Det skulle förutom sin rådgivande
uppgift verka för att konungen
och allmogen uppfyllde sina
ömsesidiga förpliktelser enl. ederna vid
konungavalet. Under senare
medeltiden, en av R:s glansperioder,
var det ofta landets verkliga
styrelse. Det fick
självkomplette-ringsrätt samt makten över
för-läningarna och blev även landets
högsta domstol. Ehuru R. under
medeltiden aldrig utvecklade sig
till en ständig konselj, bidrog det
ss. en representation för
aristokratin kraftigt till
landskapspar-tikularismens undertryckande. —
Det nationella konungadömets
seger medförde en stark nedgång i
R:s makt. Gustav Vasa
tillerkände det endast en rent rådgivande
ställning, och biskoparna
upphörde att ha plats i R. Utvecklingen
under 1500-t :s senare del ledde till
en häftig kamp mellan
konungamakten och rådsaristokratin,
som åter reste huvudet men
krossades av hertig Karl. Under
Gustav II Adolfs regering stärktes
emellertid R:s ställning betydligt,
och i 1634 års R. F. fastslogs, att
de främsta ämbetena skulle
besättas med rådsherrar; dessas
antal utökades till 25. Genom
1660 års additament erhöll R.
än större befogenheter.
Medlemmar av R. skulle utses med dettas
samtycke. Vid oenighet inom
förmyndarregeringen skulle
avgörandet lämnas åt R. i dess helhet. Den
framvaxande ständeroppositionen
förenade sig emellertid med
konungamakten (Karl XI) mot
förmyndarregeringen och
undergrävde även R:s ställning genom
förmyndarräfsten, reduktionen
och enväldets införande. 1680
förklarade ständerna, att konungen
endast behövde rådfråga R., när
han så ville. Titeln och
benämningen R. förändrades senare till
resp, ”kungligt råd” och ”kunglig
majestäts råd”. Detta fick även
minskat inflytande över
förvaltningen och kvarstod oförkränkt
endast i egenskap av högsta
domstol. Ss. sådan fattade det beslut
genom omröstning. Efter
enväldets fall fastslogs i 1719 års R. F.,
att konungen skulle regera med
råds råde, d. v. s. att, ss. 1720
års R. F. uttryckligen fastslog,
alla ärenden, utom
ämbetsmanna-utnämningar och
kabinettsären-den (se d. o.), skulle avgöras
genom omröstning, varvid konungen
hade två röster och utslagsröst.
Men lika beroende som konungen
blev av R., blev detta snart av
ständerna, inför vilka det var
ansvarigt och redovisningsskyldigt.
Till varje ledig rådsplats föreslog
ett ständerutskott tre personer,
av vilka konungen utnämnde en.
Senare blev konungens valrätt
ytterligare beskuren. R. blev i
praktiken under frihetstiden
ständernas fullmäktige, en
parlamentarisk regeringskonselj, och
partipolitiska regimskiften
åstadkommos genom att de misshagliga
rådsherrarna anklagades för något
tjänstefel och ”licentierades”.
Efter Gustav III: s statskupp
1772 fastslogs i R. F. av s. å., att
R. skulle vara 17 till antalet,
tillsättas av konungen och
an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
