Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1299
Romerska riket
1300
Den absoluta monarkins
tid (284—395). Diocletianus
införde djupgående förändringar i
R:s styrelse. Kejsaren blev nu
enväldig i orientalisk anda. Hans
person betraktades som gudomlig,
och vid hovet iakttogs ett
invecklat hovceremoniel. För att kunna
möta de krav, som de ständigt mer
omfattande styrelseuppgifterna
ställde på härskaren, tog
Diocletianus en medregent, Maximi
a’-n u s, vilken liksom han själv
förde titeln ”augustus”. De båda
augusterna utsågo var sin
”cae-sar” som medhjälpare i styrelsen
och som presumtiv tronarvinge. I
sinom tid skulle augusterna
samtidigt avgå och lämna plats för
caesarerna och dessa för nya
caesarer, vilket emellertid endast
av de båda första augusterna
regelmässigt tillämpades.
Försöket att skapa en fast, från
dynastiska strider skyddad tronföljd
förfelades sålunda.
Riksförvalt-ningen nyorganiserades från
grunden. På grund av städernas
ekonomiska förfall hade den
forna municipala självstyrelsen
alltmera inskränkts.
Riksregeringen gjorde städernas valda
styresmän ansvariga för
skatteupp-börden till staten, och dessa
förtroendemän blevo sålunda ett led
i den kejserliga byråkratin. Men
dessa poster förlorade därmed all
lockelse, så att det blev
nödvändigt att tvångsvis göra dem
ärftliga för att få dem tillsatta. R.
indelades i 4 pr ef ektu’r er under
var sin prefekt, prefekturerna åter
i diece’ser, var och en styrd av
en vica’rius och omfattande flera
provinser. Den civila
förvaltningen skildes helt och hållet från den
militära. Den väldiga byråkratin,
den praktfulla hovhållningen och
krigsföretagen slukade oerhörda
summor. För att hindra
skatte
flykt gjordes stånden ärftliga: en
son måste fortsätta sin faders
yrke och betala sin skatt i samma
klass som han. På landsbygden
överläts på storgodsägarna att
indriva skatterna av sina
underhavande och av de mindre
bemedlade, och därmed följde ökade
befogenheter. De små
arrendato-rerna, colo’ni, blevo livegna under
storgodsen. En ekonomisk
utarmning hade sedan 200-t. gjort sig
alltmer märkbar; den fria
samfärdseln och
kapitalhushållningen, som utgjort ett band mellan
rikets delar, ersattes av regional
begränsning och
naturahushållning. Genom styrelsereformerna
återställdes dock ordningen inom
R. och åstadkoms för en tid ett
effektivt skydd av gränserna mot
germanernas och persernas anfall.
Efter Diocletianus’ och
Maximia-nus’ abdikation 305 utbröto
tronstrider, ur vilka slutligen
Konstantin den store (323—
337) framgick som segrare. Han
bragte den avgörande vändningen
i R:s förhållande till de kristna.
Diocletianus hade upptagit
striden mot dem på grund av deras
vägran att deltaga i kej sar
kulten. Denna förföljelse, som
särskilt rasade i R:s ö. delar, var
den svåraste, som kristendomen
haft att genomgå. Konstantin
åter gynnade kristendomen och
vann därmed åt R. stödet av
en livskraftig andlig rörelse
med högt utvecklad organisation.
Men statsmakten belastades
också med de problem, som de
många lärostriderna och
sektbildningarna medförde, vartill kom
rivaliteten mellan de förnämsta
biskoparna (de i Rom,
Konstanti-nopel, Antiokia och Alexandria),
vilket allt verkade söndrande
mellan R:s västra och östra delar.
Konstantin fullbordade Diocletia-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
