Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
Marianne tittade efter honom, när
han gick förbi fönstret. Det fanns
ingen människa på kontoret, ty herr
Wennmark hade fått ledigt och
springpojken hade blifvit skickad till
Östermalm i ett ärende och behöfde icke
komma igen i afton.
Marianne öppnade kontorsdörren
och stack ut hufvudet. Ann-Marie hade
följt de andra nedför trappan, det hade
hon hört, ty Ann-Maries tonfall tog
man aldrig miste på. Hon höll just
på att gå uppför trappan igen.
”Fröken Berthelsen, ” ropade
Marianne.
Ann-Marie kom ner med ovanlig
snabbhet.
”Här finns ingen människa, ”” sade
Marianne med låg röst. ”Kom in, skall
du få se.”
Hon stängde fönsterluckorna i
konsulns rum och för de båda bortre
fönstren på kontoret.
”Om du nu hjälper mig att linjera,
så får jag beröm i morgon. Det är bara
en timme kvar, men han trodde
förstås, att jag skulle hinna med åtta bref
och ändå ha den här upplinjerad.”
Marianne lade en kladd framför
Ann-Marie, som klef upp på Magnus’
pulpet.
”Kommer det någon, så kan du gå
in och gömma dig i trappan.”
Men det kom ingen, och klockan
half åtta låg kassakladden mycket
ordentligt färdig på konsulns skrifbord.
Brefven voro också färdiga och en
stund senare möttes Ann-Marie och
Marianne i Lejonbacken.
”Nu gå vi först och äta en smörgås
på automaten, ” sade Marianne, ”och
sen gå vi och titta. Det är visst
Narvavägen numro... vet du?”
UNeej, ” svarade Ann-Marie
efter
,
ULRIK UHLAND
tänksamt. ”Men det är ett förfärligt
nobelt hus, säger Axelina, och det är
väl ljust, när de ha bal.”
Det Salomonsonska huset var också
strålande uplyst. I den stora balsalen
på nedra botten lyste tre praktfulla
elektriska kronor i taket, och
smårummen lågo i färgadt sken, rödt, grönt och
gult. Irma tyckte om att ha färger
omkring sig, och hon hade en viss
förmåga att välja belysningar, som
harmonierade med rummens färg. Ingenting
köptes, som hon icke först valt eller
undersökt, från det största till det
minsta, och hon hade en stor förmåga
att åstadkomma ett artistiskt och
raffineradt helt. Hon hade själf
öfvervakat dukningen i den långa, smala
matsalen på nedra botten och låtit tända
alla lampor vid bordet på prof, så snart
det blifvit tillräckligt mörkt. Ty fastän
fyrtiofem personer voro bjudna, var
det icke gående utan sittande bord.
Irma tålde icke gående bord, ty hon
tyckte icke att det verkade fest.
Irma hade dansat första valsen med
Magnus, och de sutto som bäst och
pratade i den stora, gröna salongen.
Hon älskade gult, och hennes hvita,
tunna klänning var prydd med en
knippa härliga, gula rosor. Magnus kunde
knappast taga sina ögon ifrån henne,
ty så vacker tyckte han att hon var.
Hon hade, som vanligt, sitt stora, svarta
hår lågt nedkammadt i nacken, och de
gula rosorna, som sutto instuckna med
skenbar konstlöshet, en på hvarje sida,
togo sig utsökt ut. Och så hon kunde
dansa. Han tyckte själf om att dansa,
men ingen annan flicka dansade så som
Irma Salomonson.
”Hvad tänker du på ?” afbröt Irma
hans funderingar. Hon satt lättjefullt
tillbakalutad i soffan öch fingrade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
