Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅAN VÄSTERVIK
sin gula solfjäder. I hennes ansikte
låg ett visst drag af nervositet, som
frapperade Magnus, när hon talade.
”"Uppriktigt sagdt, så tänker jag på
dig. Du har en så vacker klänning.”
Irma smålog.
"Det kan man kalla en
komplimang, när det kommer från Magnus
Ljungström. Men menar du det?”
Hennes svarta ögon sågo stort på
honom.
”Ja, hvad tror du själf?
jag narras?”
”Nej, ” svarade Irma i en helt annan
ton. ”Det vet jag väl. Du är kanske
den enda jag känner, som inte narras.’”
Det låg ett allvar i hennes röst,
som Magnus uppfångade. Hvad var det
åt henne?
”Du ser inte ut som vanligt, ”” sade
han. ”Är du ond på någonting ?”
”Nej, det är jag inte. Men jag
funderar på någonting, som jag inte
förstår. ”
Irma slog upp solfjädern och
fläktade sig långsamt. Hon betraktade
Magnus oafvändt, men han visste icke,
om hon såg på honom eller inte. Hon
såg så disträ ut.
"Är det någonting tråkigt?”
frågade han.
”Ja, det är just det, som jag inte
vet.” Hon bet sig tankfullt i läppen,
men i nästa Ögonblick frågade hon
tvärt :
"Bryr du dig om det, då?”
Det kom en underlig känsla öfver
Magnus, när hon såg på honom med
sina strålande, svarta ögon. Han kunde
icke förklara hvad det var, men det
låg något i hennes blick, som på ett
sällsamt sätt lockade honom, han visste
knappast till hvad. Det enda han var
klart medveten om, var, att hennes
Brukar
543
hvita tänder glimmade mellan de röda
läpparna, och att hennes ögon betogo
honom hans vanliga lugn. Han böjde
sig fram mot henne.
”Irma —”
Men han fick inte tid att säga mera,
ty i samma ögonblick spelade musiken
upp. Irmas ansikte hade fått en högre
färg, och hon fällde ihop sin solfjäder
med en liten smäll. Sedan såg hon på
sitt dansprogram.
"’Jaså, grefve Hogardt.”
Hennes röst var kall och likgiltig,
och det låg något i tonfallet, som kom
Magnus att fråga:
””Tycker du inte om honom?”
Irmas röda läppar krökte sig spotskt.
Hennes ögon, som nyss varit dunkla
som sammet, fingo en plötslig glimt.
”Jag afskyr aristokrater.”
Ingen af dem hade märkt grefven,
men Magnus spratt till, när han i
samma Öögonblick bugande stod framför
Irma. Han hade kommit in från
rummet bredvid, hvars dörr befann sig
snedt bakom dem. <Antagligen hade
han hört Irmas bestämda, lilla fras,
men han såg fullkomligt lika korrekt
och behärskad ut, som vanligt, när han
sade sitt artiga:
”Får jag lof?”
Han såg utomordentligt ståtlig ut,
grefve Hogardt, med sin långa, smärta
figur. Hans ansikte med sina lugna,
gråblåa ögon och ljusa helskägg, var
frappant likt gamla porträtt af den
Hogardtska släkten, som man såg
ibland i tidskrifter. Ty släkten Hogardt
var en af de som voro mest omtalade
i Sveriges historia.
Balsalen och hallen lågo bredvid
hvarandra, och den väldiga
dörröppningen var öppen just nu i hela sin
bredd, ty skjutdörrarna voro alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
