Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 GUSTAF HELLSTRÖM
förvissa sig om är närvaron af dylika
försvarsmedel, de behöfva endast att
fara med handen öfver utsidan af ens
fickor — och de göra det så skickligt
att man ej märker det. Och känslan af
ett hårdt föremål gömdt under ens
ficklock, gör dem endast mera agressiva
och utsätter en för större risk. Den
bästa och enda utvägen, innan man
ger sig in i ett af de mörka kvarteren
är, att underrätta en poliskonstapel i
följande ordalag : Jag viker in här och
kommer tillbaka hit igen om en kvart.
Skulle jag inte komma inom den tiden,
vore ni vänlig om ni ville titta efter,
ty antagligen har någonting händet.
Det räddar visserligen ej hvarken ens
lif eller lemmar, men det är alltid en
tröst för anhöriga att veta hvar man
ligger. För resten — fruktan för
Whitechapel är säkerligen öfverdrifven.
Åtminstone är detta min personliga
erfarenhet. Jag har vandrat där så godt
som alla tider mellan 12 på dagen och
12 på natten, utan att ha blifvit antastad
knappast ens tilltalad af en enda
mänska. Å andra sidan är det naturligtvis
alldeles gifvet, att uppträdandet af en
herre i eveningdress och med
briljantringar på fingrarna skall väcka
uppseende och locka till plundringsförsök.
Bättre än alla andra medel är som
sagdt en trasig kostym.
Man skall besöka Whitechapel en
kväll. Man tar till exempel den
elektriska ”tuben” till Bank of England
och fortsätter gående västerut. City
ligger nu mörkt och tomt och öde
Ej ett ljus i ett enda fönster. De
svartgrå husen se hemska ut, gatorna ligga
tomma och här och där ser man ett
par kattor försvinna i en källarglugg.
Här, där det i förmiddags fanns
samladt en och en half million mänskor,
som trängdes om hvarandra, kan man
nu gå långa sträckor utan att möta en
lefvande själ.
Men plötsligt står man åter i
ljuset. Framför sig har man en gata,
som löper bred och rak ut i
oändligheten. Man ser lykta efter lykta
i en lång rad, tills borta vid synranden
ljusen löpa tillsamman i ett. Det är
Whitechapel Road, gatan ut till
dockorna. På vänster hand ligga de stora
judekvarteren, hysande en fyra hundra
tusen judar, på den högra ligga de
engelska arbetarekvarteren, med
dockarbetare och sjömän af all världens
nationaliteter. Det är ett slags ödets
ironi, att just vid öfvergången från City
till Whitechapel, från bank- och
handelshusen till smutsen och fattigdomen,
man skall stöta på ett sådant namn
som Funland, d. v. s. sagolandet.
Alldeles i början af Whitechapel Road
till vänster stå de sju bokstäfverna
skrifna öfver en öppen port i eldskrift.
Ett blåhvitt och intensivt ljus svämmar
ut genom den bredt öppna dörren,
grammofoner skrälla och hväsa, och
när man kommer närmare ser man ett
plakat : fritt tillträde. Salen är packad
med apparater och mänskor, tittskåp
af det där gamla hederliga slaget, som
funnos på marknader i svenska
bondbyar en femton år tillbaka i tiden,
tatuerade gossar, som visas för en
penny, en skäggig dam, en jättekvinna,
en liten flicka med ett ben, alla
kräfvande en penny för att visa de
egendomligheter, med hvilka en nyckfull
natur till deras egen lycka och
utkomst begåfvat dem. Man förstår det
med ens, man är midt .uppe bland
mänskor, hvilkas tankar om och
pretentioner på nöjen äro tusen mil
aflägsna från West-end. Alla dessa
män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
