Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LONDON 51
skor, som med ett allvarligt ansikte stå
försjunkna i häpnad och beundran
inför mänskliga deformationer, hur
främmande förefalla de ej! Ty, om vi vilja
tänka på dem och betrakta dem med
tillhjälp af andra medel än hjärtats och
dess förmåga af medlidande, hur djupt
måste vi ej gräfva oss ner i vår egen
undermedvetenhet för att kunna förstå
dem, vi måste tränga ända dit ner,
där skadeglädjen eller kanske rättare
nyfikenheten inför det vidriga, det
deformerade, det i ordets enklaste
mening Oonaturliga, det perversa, har
öfvergått till en estetisk funktion.
Det är nya mänskor, nya och
egendomliga för oss. Man kan ej jämföra
dem med andra, hvarken med vilden
eller naturbarnet. Ty de lefva midt
uppe i ett samhälle, där uppfinningen
af i dag är dem förtrogen i morgon.
De äro i ett afseende vildar och äro
på samma gång deras antipoder; de
sakna det som är det starkaste
kännetecknet på de förra, förvåningen och
häpnaden öfver det som kallas kultur,
eller åtminstone de yttre tecknen
därpå. De äro naivitetens motsatser,
blaserade intill det otroliga, blaserade och
trötta, men med hungern skrikande i
magen och benen stela af alltför litet
hvila.
Det är också egendomligt att se,
hur lika de äro hvarandra. I
Whitechapel, där släktens lifslängd sjunkit
ned till två generationer och där
införandet af nytt och oftast friskt blod
är kanske större än på någon annan
plats i världen, förefaller det dock,
som om alla dessa mänskor voro
befryndade med hvarandra genom
ingifte sedan hundratals år tillbaka.
Whitechapel är ett af de mest slående
bevis på hvilken förmåga samma
in
tressen ha att skapa samma typ. Det
var under upprepade besök i East-end
min ständiga undran: hur kunna alla
dessa mänskor vara så lika hvarandra ?
Men förklaringen ligger ej så fjärran.
Hvad är det till exempel som gör, att
alla negrer tillhörande samma stam
förefalla oss som stöpta ur samma
form, så utan det ringaste spår af
individualitet? Utan tvifvel därför att
deras intressen dels äro desamma och
dels inskränkta till så godt som ett
enda : tanken på föda, tanken på att
fylla magen. Det är nära nog
samma förhållande 1 Whitechapel; och sedt
från denna synpunkt blir den åter och
återigen uppdykande synen af samma
ansikten till något förskräckligt, till en
tanke som plågar en likt en marridt.
Den som har sett en Whitechapeljänta
har sett dem alla: ett svart hår,
snurradt samman i en knut bak i nacken,
ett hvitgult ansikte, som kommer de
mörka ögonen med dess djupa grönblå
ringar att lysa förbrända, en glasbit i
hvar öronsnibb, en halmhatt krängd
djupt ned på hufvudet, ett svart
sammetsband kring halsen och en brun
och smutsig sammetskappa. När hon
skrattar, och hon skrattar minst hvar
femte minut, ett otäckt och högt skratt,
har hon gifvit en föreställning om sin
psykologi. Något mera cyniskt har
man svårt att uppleta. Jag menar ej
cyniskt i detta ords alldagliga
bemärkelse, ej löjtnantens, knoddens eller
demimondens cynism, ty en
Whitechapelgirl är sällan lastbar, men det
slag af cynism, som isar en genom
märg och ben, som lämnar en i en
känsla af att stå ensam i en värld, som
frusit sig hård och som är tom och
liflös och stelnad.
Och männen — — — ett ansikte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
