Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM ÖKNEN GOBI
liksom dessa uppbyggd af lera och lika
inbjudande för vår inbillning.
Då vi beräknade den väg vi
tillryggalagt, funno vi, att vi denna dag
hunnit till det första tusentalet
kilometer från Peking. För att fira
tilldragelsen beslöto vi att kosta på oss
en yppig festmåltid. En lamaherde,
som dykt upp i dessa trakter, sålde ett
lamm åt oss, som vi betalade med
silfvertackor (eftersom intet prägladt mynt
har kurs bland mongolerna), hvilka vi
tillbörligen vägde på en därtill afsedd
liten våg, som vi försett oss med i
Kalgan. Och efter några timmar
framträdde lammet, anförtrodt i
telegrafistens konsterfarna omsorg, ånyo för
oss, förvandladet till ett jättelikt fat med
rykande föda, och tycktes oss den
förträffligaste anrättning i världen.
Framför högen af afgnagda ben
tände vi sedan våra cigarretter, och vid
skenet af ett ljus instucket i en
buteljhals, sutto vi länge och talade om vår
färd och om nästa rastställe. Vi hade
fullständigt glömt vår trötthet, törsten,
alla lidanden under den långa
dagsresan, tolf oändliga timmar i det
glödande solskenet, i en ständig,
nervspännande modfälldhet, plågan af tusen
tvifvel och tusen bekymmer.
Huru små och föraktliga de
öfvervunna svårigheterna förefalla!
Framtiden tränger så på, att man ej kan
förlora tid med att se sig tillbaka. Denna
förmåga att kunna glömma svårigheter,
som man utstått är människans största
lycka.
Toirym ligger på gränsen till öknen.
Söder om Toirym en steril och ödslig
trakt, norr därom präriens grönskande
yppighet. Denna höga klippa tycks
placerad där som ett märke, en fyrbåk,
för att utvisa för den resande gränsen
155
mellan det döda landet och det lefvande,
för att säga åt den ena: Bered dig!
och för att tillropa det andra ett
uppmuntrande : Mod!
Färden mellan Toirym och Urga
föreföll oss hänförande, kanske emedan
vi kommo från Gobiöknen.
Vi funno allting förtjusande,
grönskan, vägen och himlen. Eftersom
äfven himlen var förändrad: den hade
moln, och vi beundrade till och med
molnen, isynnerhet då de täcktes låta
sina stora flyende skuggor glida öfver
oss likt ofantliga lätta smekningar. Vi
körde med en fart af femtio kilometer
i timmen, ibland sextio. Terrängen var
lätt kuperad och vi läto oss glida nerför
de mjuka sluttningarna med all den
häftighet som hastigheten och tyngden
förorsakade. Vi voro glada, talade,
funno tusen saker att säga och fäste
hvarandras uppmärksamhet på allt,
som vi sågo; vi tänkte högt.
"Huru fort gå vi?” frågade jag.
”Mellan nittio och hundra,”
svarade Hektor.
Klockan tio på morgonen kommo vi
in i en bergig men lätt framkomlig
trakt. Vi hade lämnat de mongoliska
slätterna för alltid. Bergen i östra
Sibirien och Transbajkalien sträckte ända
fram till oss sina yttersta kedjor, sina
yttersta branter. Vi blefvo snart
instängda i en dalsänka, som helt och
hållet dolde viddernas ändlöshet för oss,
ur hvilken vi kommo något yra och
bländade liksom den som landstiger
efter en lång seglats.
Jurt och hjordar förekommo nu
oftare. Vi sågo en mongol, rikt klädd
i rödt siden och följd af en annan,
tillräckligt trasig för att kunna anses som
hans tjänare. De hvilade sig, båda
sittande på gräset och med hästarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
