Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOTELLET
Rivan låg med ens helt folktom.
Under markisen till en liten
sjömansbar uppfångade emellertid den
resande ett skäggigt ansikte, som han på
något vis tyckte sig känna igen. Det
grinade svettigt och frustande i skenet
af en taklampa, lutadt öfver det oljiga
vinet.
De första stänken prickade
stenläggningen, det susade tungt i
atmosfären och ekade håligt från de många
vattenpassen ... regnet kom.
Borta i hotellingången skymtade
han en svartklädd flickfigur. Ju
närmare han kom, desto blekare tyckte han
att hennes hvita ansikte lyste, och när
han såg det så där på afstånd, midt på
hotellets fasad, grå i regnluften, blef det
nästan husets eget bekymrade ansikte.
Nu kände han dock igen dragen. Det
var värdens dotter, som han ibland
talade vid förra året. Men hon var
bestämdt blekare nu, hennes hy lyste
alldeles genomskinligt mot det svarta
klädningstyget. Och samtidigt med att han
kände detta ansikte igen, konstaterade
han, att det var värdens han nyss sett
därborta under markisen.
”God afton!”
”Jaså ni kommer och hälsar på oss
i år med, ” sade flickan, och det kom
en fin glimt i hennes brådmoget
allvarsgrå ögon.
Den resande kastade en blick in åt
höger i den lilla salongen med dess
Illustrated London News och
hotellprospekt på bordet. Längst borta
hängde ett porträtt af en gammal dam
med flickans ögon. Det var sorgflor
och eterneller kring ramen, och nu
förstod han dotterns svarta klädning.
""Finns det rum eller inte?” skrek
en tysk i hotellvestibulen, som var full
193
af otåligt folk. Det hade tydligen
kommit ett tåg nyss.
VEtt ögonblick! Ett ögonblick !
Portierens händer flaxade öfver de
många rutiga resmössorna. Hans ögon
irrade mer än vanligt. Den resande
tyckte, att flickan i dörren kastade på
portieren en snabb blick af hjälplös
afsky och underdånighet. Sedan vände
hon sig åter för att speja ut.
”Jag väntar på far,” sade hon lågt.
”Honom såg jag nyss, strax här
bredvid, ” meddelade den resande.
"Ja, ja,” svarade hon hastigt,
nästan hviskande, som för att urskulda.
Hennes näsvingar skälfde, det sista
dagsljuset låg i hennes stora ögon, och
bakom hennes glatta och bleka panna
dref regnluften utanför. Den resande
mindes plötsligt, att hon hette
Henriette ... Henriette.
Den resande satt uppe i sitt rum
och tände en cigarr. Utanför var det
blåsvart, och emellanåt gled en grön
eller röd ångbåtslanterna förbi ute på
lagunen. Regnet sjöng i takrännorna,
och i en kasern blåste någon signal,
monoton och bedröflig. Han mindes
Henriettes hvita ansikte — hvitare än
duken vid table-d’höten, när hon
öfvervakat serveringen. De tyska och
engelska glosorna hade skvalat omkring
honom, sorglöst och likgiltigt, och
uttrycket öfver hennes skära och pastösa
profil i det elektriska ljuset hade på ett
egendomligt vis skurit af mot
omgifningen.
Hon hade upprepade gånger stått
orörlig och lyssnat nedåt, nervöst och
fågelaktigt. Fadern hade visst inte
kommit hem ännu...
Den resande kände ett särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
