Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
medlidande med Henriette, han kunde
icke neka till det.
Plötsligt hörde han nu i sitt rum
stämmor från korridoren.
"’Se där, frun är här i år igen, jag
skall be att få hälsa..-.”
Det hördes en skygg tacksägelse på
engelska.
”Och lika ung ser ni ut... jag
säger att frun ser lika ung ut... man
kan minnsann inte se...”
Det var den schweiziske värdens
stämma, något sluddrig, men mycket
myndig.
"’Jag söker rummet n :r 32,’”
stammade den andra.
UN:r 32! Har frun så brådt...
Men säg, är fruns man med i år?”
”Nej, ” svarades det. ”Inte tid ...”
"Inte tid, he! Så mycket bättre ...
för er min nådiga...ja, för honom
med kanske. Jag menar...”
En dörr slog i. Det blef tyst.
Schweizarens bullrande skratt hördes
strax utanför. Dörren gick upp till den
resandes rum, och det skäggiga ansiktet
tittade in.
”God afton!”
”God afton ...”
Schweizaren hade små svettdroppar
på den röda pannan. Han vacklade in,
en reslig karl.
”Kan jag stå till tjänst med något?
Är det ni som kom i morse?’”
”Tack, ” sade den andre, ”just nu
är det ingenting jag behöfver.’’
Värden gick emellertid inte, utan
slog sig ned på en stol, liksom för att
visa, att han rådde om den.
”Har ni sett något här? Unge man,
här är mycket att se. Mycket nöjen!
Ack ja, när man var i de åren! Då
skulle man varit i Venezia. Men då
var det bara att knoga. Jag har
ar
ANDERS ÖSTERLING .
betat mycket, förstår ni... förr. Jag
är från Zärich. Nu är min hustru
död ... dog i julas. Vi hade mycket
besvär med henne ... Känner ni min
dotter? Bra flicka, bra flicka! Hänger
bara hufvudet för mycket... inte vet
jag hvarför...”
Han tystnade och torkade sig med
afviga handen i pannan. Takrännorna
sladdrade.
"Här är en varité här strax
upptill,”” fortsatte han. ”’”’Roligt ställe ...
där är tyskor också... särskildt
en...”
”Far! Far!” ropade det nedifrån
— Henriettes stämma.
”’"Som sagdt, om ni vill se den där
varitén ... jag kan rekommendera
er ... Ja, här är jag, fan hvad hon
skriker. Här är jag ju, pullan ... Hvad
är det?”
Han vältrade sig ut genom dörren,
smågnolande. En svag spritlukt var
kvar i rummet. Stämmor dogo bort.
Den resande tände åter sin slocknade
cigarr.
Det var sent på natten. Den
resande låg i halfsömn och studerade The
Stones of Venice.
En veneziansk kackerlacka rörde
sig långsamt i ljusskenet öfver tapetens
urblekta mönster, och rundtomkring
sladdrade tallösa venezianska
takrännor. Hotellet var bestämdt ett mycket
gammalt hus, kanske det en gång i
tiden kallats palats. Medan den resande
låg här, kände han hela den droppande
nattens ruskighet öfver sig. Den sög
sig in genom otäta sprickor, och hela
hotellet var i dess våld. Han tyckte sig
rent fysiskt känna förgängelsen i rum
och korridorer och trappor, öfverallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
