Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOTELLET
Den lade sig som klibbigt damm öfver
möblerna, fläckade bordsilfret, rostade
låsarna ... Ett tyst och ohyggligt
förstörelsens lif myllrade ända från
grunden upp till takstolen. Han tyckte sig
märka, huru pålverket under
byggnaden tum för tum gaf efter, och huru
hela hotellet långsamt sjönk i en mörk
och omätlig regnpöl. Hvarför stöttades
inte de rankiga väggarna? Det var ju
lifsfarligt att ligga här... De flitiga
vattenråttorna gnagde trossbottnarna,
stora hvitaktiga nebulosor af fukt
sprucko ut på murbruket, spikar föllo
till golfvet som röda maskar, regnet
malde sönder ornamenten. Det jäste
i ruttnande trä, och feta bubblor stego
som stora ögon ur det gröna
bottenslammet, där skorpionerna höllo hus
sedan årtusenden ... Det var ett hotell,
som vansköttes och försummades, ett
gammalt hus, som snart skulle stå tomt
på gäster ... och det var en hel stad,
som sjönk i regnet och hafvet...
Som oroliga hafsfåglar hörde den
resande gondolerna röra sig därute,
195
och när någon stor ångare stampade
förbi långt ute i det blåsvarta, blef det
brus och smatter inne längs kajerna.
Det lät som piskande vingslag i regnet.
Men i drömmen tyckte den resande,
att dörren plötsligt gick upp. Det var
halfljust i rummet, och Henriette stod
midt på golfvet. Hennes brådmoget
allvarsgrå ögon voro sorgsnare än eljest,
hennes förlägna flickhänder vredo sig
i det hvita förklädet, och hon snyftade
knappast hörbart:
”Det är fars skull. Bara hans...”
Morgonen därpå betalade den
resande sin räkning till den
pincenezbleke för att fara vidare. Henriette
syntes inte till. Men hennes far fick
han se ännu en gång. Denne satt redan
i den tidiga timmen ruggig och grön och
ensam under sin markis, och han
föreföll vända bort ansiktet, när den
resande gick förbi, men kanske var det
bara för solskenets skull, som han
vände sig inåt skuggan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
