Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"TATAVLAFLICKOR”
kom Fotica själfmant fram med sina
besparingar. Knappt en tanke på att
den blifvande friaren alltmer sjönk i
ett hopplöst fjärran.
Men när sjukdomen en gång fått
fäste i det lilla gråa huset, ville den ej
lämna det. Giorgio förkylde sig i
slagregnet. Doktorn måste åter tillkallas.
Han kom hvar gång i vagn, ty Tatavla
är långt ifrån Pera, backe upp och
backe ned. Vagnen måste betalas,
doktorn måste betalas och ändock måste
man tacka honom mycket och kyssa på
hand, att han alls kom. Så länge
sjukdomen varade, förtjänade Giorgio intet.
Så gingo Foticas sista, hopsparade
slantar. Lysander, Themistokles,
Calliope, Christallenia, Perikles, de voro
alla matlystna.
ä
Det var på lördagsnatten, och för
att sy brudklänningen voro alla
Tatavlaflickorna samlade hos Penelope. Så
många mörka hufvuden lutade öfver
det hvita sidentyget. De sutto alla tätt
tillsammans, som när man är rädd och
vill känna hvarandras närvaro. Och
när Tatavlas bästa sömmerska lyfte den
stora saxen och klippte i tyget, gick
det som en suck af ängslan genom dem
alla. De hörde alla, hur det kved i den
silkesfina väfnaden under <saxens
blanka, skarpa bett och fastän den var
bländande likt snö, tyckte de alla, att
blå dödsskuggor gledo däröfver.
Så fingo de hvar sin del att sy. Men
där de sutto nedböjda och arbetade och
nålarna stucko i små snabbt ilande
stygn upp och ned, var det inte prat
och skämt mellan dem. Utan tunga,
underliga tankar höllo dem tysta. Hon,
som sydde de vida ärmarna, tänkte —
— De skola aldrig smyga sig om
brud
259
gummens hals. Hon, som fållade alla
de små volangerna — — De skola
aldrig vaja och vagga i bröllopsdansen.
Hon, som garnerade spetsarna öfver
bröstet — — Under dem skall aldrig
ett hjärta klappa af lycka.
Men medan de alla arbeta, sofver
bruden. Den lilla lampan, som alltid
brann till längst under arbetets långa
nätter, är släckt.
Och som natten lider, kunna de
små levantinskorna ej tiga längre. De
börja hviska med hvarandra, men så
sakta, som om de ej ville väcka den,
som sofver.
— — — Tänk, den armeniske
köpmannen hade varit där och hämtat för
sista gången pengar för det hvita
sidentyget. Det var, som om hon endast
väntat på, att det skulle blifva hennes
helt och hållet. Ty på natten, när hon
satt och sydde, hade hon hostat blod
helt litet, så litet att det ej ens förstörde
arbetet, hon höll på med. Men dagen
därpå var hon död, den lilla blonda
Penelope.
Från rummet innanför kommer
med ljudlösa steg en grekisk präst. I
sin långa, svarta kvinnokjol glider han
som en fantom förbi alla flickorna. Och
de se skyggt efter honom som något
mystiskt, beklämmande. ,
Och när natten är förrunnen är
brudklänningen färdig, så vacker och
fin med sitt hvita skum af volanger och
sina mjuka glänsande våder. En sådan
bruddräkt hade aldrig förr sömmats i
Tatavla.
Så kläda de den lilla bleka bruden.
De kamma hennes långa, ljusa hår
i tvenne tunga flätor, och då hon ej
"äger annat smycke, lägga de dem fram
som gyllene kedjor om hennes smala
hals. Och därför att hon är så blek,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
