Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
ena benet öfver det andra, sedan han
noga dragit upp sina pantalonger, för
att det inte skulle bli några knän på
dem, och stack händerna i fickorna.
""Vackra Broström skulle säga: som
man sår, får man ock uppskära. Du
förstår, att om man matar sin inre
människa så frikostigt som du och Fina
med vålnader och spöken, så blir det
till sist ett.’”
Lilly satte sig spikrak upp i sängen.
Hennes ögon, som annars voro
oklanderligt aflånga, hade med ens blifvit
runda.
”Ett hvad för slag?”
”Ett spöke,” sade Patrik lugnt.
”"Fy dig.” Hon drog det ljusblåa
satintäcket upp till öronen. Patrik såg
på henne och knep ihop munnen.
"Det är bara en gammal naturlag.
Kaos får gestalt, skulle man kunna
säga. Jag är verkligen så långt ifrån
att tvifla, så jag skall be att få veta,
hur tillstymmelsen såg ut.”
”Ja, men du får inte skratta.’”
”Skratta åt ett spöke? Bevara mig
väl.”
Lilly såg misstroget på Patrik, där
han satt.
"’Jag vet inte ett dugg mer, än att
det var en svart skepnad med en hvit
hufva. Jag kunde inte se så noga, för
jag kunde väl inte drömma om, att jag
verkligen skulle få se någonting.”
Patrik satt tyst en liten stund. Han
tycktes fundera.
”Nåja, ”” sade han till sist. ”Det
kan ju hända, att du verkligen såg
någonting. Hvar människa har ju sitt
sätt att se, som Fina mycket riktigt
säger. Och hon anser, att somliga ha
ögon, speciellt inrättade för vålnader.
Men det kunde ju möjligen ha varit
någonting så prosaiskt som en
män
309
niska eller kanhända en reflex från
ljuset i förstugan ?”
"En människa? Snäila du, hvad
skulle det ha varit för en, om jag får
fråga? Jag vill se den på hela
Sjöberga, som törs gå upp i östra flygeln
en kväll.” Lillys ton var nästan en
hårsmån ringaktande. ”Och hvad
reflexen från förstugan angår, så — nej,
vet du! Hela östra korridoren är ju
kol mörk. Man ser ju inte ett dugg.’”
”Hur kunde du se spöket då?”
”För att det var ljust i trappan.
Men bara ett enda litet ögonblick. Och
det var ett konstigt, krithvitt ljus, som
blänkte till ungefär som på en
blinkfyr.” Lilly hade dykt upp igen och
talade med målande åtbörder.
Patrik funderade en stund om igen.
”Har du sett någon blinkfyr ?”
frågade han till sist.
”Nej, det har jag inte, men man
har väl för Guds skull någon liten
fantasi.” — Lilly lät kort.
”Fantasi. Det är det
ohälsosammaste, som finnes.” Patrik såg
tankfull ut. Och det var inte utan, att han
var det. Han satt och tittade in i
brasan, som höll på att falna i
kakelugnen. Det var förstås litet konstifikt.
Inte precis, att Lilly skådat en
uppenbarelse, ty med Finas bibliotek i huset
hade motsatsen varit onaturlig. Men
för åtta år sedan — ja, hvad kunde
deras mamma ha sett? Om hon nu
verkligen hade blifvit skrämd där i
östra gången, som Fina påstod. Och
mamma var ett bildadt fruntimmer.
Spöken fanns det inte, det skulle ingen
inbilla honom, men det kunde kanske
ha varit någon, som stått där i gången.
Och mamma var nervös. Fast till den
grad —
Han reste sig upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
