Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
Patrik stod med lyktan i ena
handen. Medan Jakobsson talade, hade
han plötsligt böjt sig ned och tagit upp
någonting från golfvet.
""Ja.”
Han lät en smula förvånad, när
han svarade.
"Hvad då för slag?”
”Fröken Lillys kors.’
"Hur i all sin dar har det kommlt
hit?”” Jakobsson såg frågande på
baronen.
""Inte vet jag. Hon har väl tappat
det.”
Patrik betraktade korset, som han
höll upp mot lyktan.
Jo, det var mycket riktigt Lillys
kors. Hade nu också den lilla älskliga
klenoden begagnat den allmänna
spökstämningen för att hoppa af kedjan?
Patrik hatade Lillys kors. Han
älskade öfver hufvud taget inte, att
folk smyckade sig med berlocker, men
näst porträttbroscher afskydde han
kors. Kors hörde till människans
frånfälle, men inte till garderoben. Och
att tänka sig, hur envist Lilly i två
års tid gått och dinglat med den här
dödsannonsen på en guldkedja kring
halsen. Det var förstås också den bleka
grefvinnan. För resten var det Fina,
som hade lyckats kapsla in hvarenda
sak i huset till den grad med
spådomar och legender, att man knappt
vågade ta i en matsked utan föregående
besvärjelse. Finas krönika förmälde,
att det förr i världen hade funnits två
kors i huset, lika dana, och att det
ena hade kommit bort. Men en sådan
lycka kunde man inte få njuta
ostraffadt, utan korset skulle komma igen,
och då skulle det ha med sig en olycka.
Finas profetior slutade alltid med en
olycka, så det var tydligt, att hon
311
aldrig hade blifvit så knubbig, om hon
måst lefva på sin konst.
Han bockade sig ned om igen och
lyste på golfvet.
”Hvad ser baron efter?” frågade
Jakobsson.
”Jag undrade, om hon kunde ha
tappat kedjan på samma gång.”
Jakobsson stod tyst, medan Patrik
lyste omkring på golfvet bland de
gamla möblerna utan att hitta
någonting.
”Ja, men baron —"” sade han till
sist.
,,Ja.))
"Inte var fröken Lilly här inne.
Hon stod ju och skrek ute i
korridoren.”
"Ja, det är ju konstifikt.” Patrik
höll upp korset igen och lyste på det.
Jo, det var alldeles säkert Lillys kors.
Han hade retat sig på det för många
gånger för att inte känna igen det.
Fyra rader små bergkristaller åt hvart
håll. Men hur hade det kommit hit
in? Kunde Lilly ha rusat hit i sin
vilda förskräckelse? Men det hade
hon knappt haft tid till. Både han
själf och Dora Altberger hade sprungit
fram till henne, så fort hon upphäft
sitt lilla nätta gallskrik. Och vid bordet
hade hon haft det. Han hade särskildt
observerat det, ty det hade gjort idoga
ansträngningar att komma i soppan,
när dess matmor åt.
Han stoppade korset i västfickan
och lyste vidare kring rummet.
Ingenting ovanligt syntes. Det fanns inte en
enda möbel af sådan beskaffenhet, att
någon kunde gömma sig i den, och
rummet hade ingen annan utgång än
genom dörren till korridoren. Det
lönade sig tydligen inte att stanna
längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
