Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTANTINOPEL
uttydt: Många hinder uppskjuta vår
förening. — En stor röd ros vaggar
mellan vecken på en tyllslöja. Det
betyder: Jag älskar dig till vansinne.
— Hvita nejlikor öfver den gyllene
kanten på en kaik: Jag är oskyldig
och jag längtar efter dig intill döden.
Kärleksord genom blommor,
ögonkast och blickar och bersåers trånande
skugga. Den lilla ån med det söta
vattnet tränger kaik intill kaik.
Endast här på dessa två små, smala
strömmar är allt detta tillåtet. Låt
dina roddare blott taga några långa
vingtag och du är utom trollkretsen.
Bosphorens saltiga, friska bris kyler
dina heta kinder. Det är som att
vakna ur en dröm. Nedfällda äro
alla slöjor och smala kaiker ses fly
undan bort mot fjärran.
3
«Kaffet är drömmens
ande och fantasiens källa.s — — På
kopparmangalen i mitt lilla rum står
den lilla turkiska
mässingskaffekannan, som med sitt långa skaft liknar
en liten hög kastrull. Min gamla
amma Rubabie sitter på mattan med
korslagda ben och dricker sitt svarta,
arabiska kaffe ur en liten kopp, tunn
som ett äggskal och ställd på en liten
fin silfverfot af spetcslik filigrams.
Jag fäster framför spegeln min tjartjaff
med de många synliga och osynliga
nålarna. I år skall sidenkapuschongen
strama efter hufvudets linjer. Ty
alla turkiska damer, som följa de
franska moderna, bära håret långt ned
i nacken, till skillnad mot förra året,
då kapuschongen öfver pannan
fodrades med gas för att äfven ute på
gatan visa, att man bar håret högt i
en krona på hjässan, såsom de
franska modejournalerna då befallde det.
331
Det är blott kvinnorna af folket, som
ännu bära håret hängande fritt eller
i flätor som förr.
Rubabie dricker så långsamt, att
jag redan står färdig och knäpper
mina långa, hvita handskar, utan att
hon ännu rest sig upp. — Rubabie
vill icke. — Och som en turkisk
tjänare aldrig säger nej, visar hon sin
ståndaktiga opposition genom att så
länge dricka sitt svarta kaffe, att det
snart skall blifva för sent att gå.
Jag vill till stora Basaren i dag.
Men Rubabie anser det ej passande
för en paschas dotter att gå upp och
ned i de dunkla gångarna, där så
många muselmanska män och
främlingar trängas. Jag vill intet köpa,
blott se och se, och det duger ju ej
för en turkisk kvinna, som alltid bör
gå med nedslagna ögon bakom sitt
svarta flor.
Där i basaren är det som i en
främmande, underbar stad, en stad,
alldeles för sig, ty basaren har sina
breda bulevarder, sina gator, sina
gränder och sina torg, sina moskéer
och sina brunnar af hvit marmor och
fontäner af lapis lazuli. Endast att
en låg himmel af hvita och svarta
stenar hvälfver sig däröfver. Endast
att ingen sol skiner och att
människorna bli bleka i skymningen.
Men jag älskar att gå där, för att
känna förtrollningen, för att veta att
så oändliga rikedomar äro så nära
rundt om mig och att de samlats här
sedan århundraden tillbaka. Jag
tycker om att andas den unkna luften i
bokbasaren, där de gamla, gamla
handmålade orientaliska och grekiska
böckerna hopats. Präntade äro de
med guld och turkosblått på
gazellens hud och hindens skinn, beredda
till silkesfint pergament, som knastrar
under handen likt tunt siden.
Gam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
