Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT HUS VID HAFVET
STEN MÅRTENS
Ja — och då satt hon och hvisslade
i en tamarind ... som stod bland tusen
andra tamarinder...
Smeker papegojan. Så med ett nytt tonfall.
Har ni läst Atala? Den låg alltid
på divansbordet hemma, när jag var
’barn. Min mor tyckte så mycket om
den — och jag också. Ja, det är ett
af mina stora barndomsminnen.
Rosenlianerna snärja den stora
töckenmånen. Jätteträdens lafvar hänga blå
i skimret. De älskande göra en hydda
af bark och tända en eld under
hvalfven ... Men de få icke nalkas
hvarandra... En stor, sjuk längtan.
” Dörren till de gamlas rum har under detta
skjutits upp, och man har sett den orörliga
skuggan af en människa i ljuskilen öfver
stuggolfvet. Så har mor Annika stigit in. Hon är
liten, blek och spenslig och har mörka vackra
ögon. Det är blott några få hvita strimmor i
hennes rika svarta bår.
Hon står tyst ett ögonblick och ser på de
båda unga. Gör så en rörelse som för att vända
och gå ut igen, men tror sig vara sedd och
dröjer.
MOR ANNIKA.
Elden slocknar väl inte, barn?
KERSTIN
rycker till vid den gamlas ord.
Nej, mor...
MOR ANNIKA.
Svårt för allt sjöfolk i dag...
KERSTIN.
Ja, mor...
MOR ANNIKA.
Jag skulle allt ha boken...
Går och tar den gamla bibeln på bordet.
Skall läsa litet för far — han är
så oglad...
KERSTIN.
Kommer ni inte hitut?
MOR ANNIKA.
Tror inte...
Niger med ett litet urskuldande leende för
Sten Mårtens och går som hon kommit.
519
STEN MÅRTENS
har hela tiden stått ansträngdt leende, som om
han sökte något att säga. Nu lågt, halft för
sig själf.
Så vacker hon är!
KERSTIN
med en rysning.
Hu, jag fryser — inne i bröstet.
Går fram till elden och värmer sig. Gnolar tyst.
Blåser kallt, kallt väder ifrån
sjön ...
STEN MÅRTENS
kommer efter henne. Sätter sig vid bärden,
lyssnar länvge.
Ja, hör på stormen — vattnens
storm — den är ännu äldre än
urskogens stämmor. Ibland är det som
en gammal sorgsen jätte klagade sina
krämpor. Så är det ett barn, som
gråter och inte vet hvad det vill. Så
är det en dåre, som skrattar åt månen
i gallret.
Stormen tar ett ögonblick i.
Står spändt lyssnande.
Lyss, lyss! Hvad är detta? Allt
jag sade nyss var bara barnsligheter.
Är det ej en vild vädjan, en kör af
stormande böner, vi höra? Är det ej
kraften som ryter af längtan efter sin
behärskare, någon som kan bruka den,
ge den en mening?
Han reser sig
åter.
KERSTIN.
Vågar ni tro det? Jag är bara rädd.
Det är så vildt och främmande.’
STEN MÅRTENS.
Ja, det är vansinnigt. Men man
måste tro det, annars blir ju allt
obegripligt.
KERSTIN.
Allt är obegripligt ... Hvarför är
jag här? Hvarför är syster död?
Hvarför är jag så olycklig, så
gränslöst olycklig?
Hon sitter länge tyst och böjd med
hiinderna för ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
