Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520
STEN MÅRTENS
har satit sig på sjömanskistan. Ser förstulet
på Kerstin.
Ni säger, att det ofta är
skeppsbrott på kusten. Kommer många
sjömän härifrån ?
KERSTIN
bar åter lugnat sig.
Inte så många, fast farbror han var
sjöman. Han blef borta ... Han hette
Sten liksom ni... Annars håller
folket sig mest till åkern. Det är
blandfolk här, högväxt och mörkhårigt, men
med blåa ögon. De voro mycket vilda
uppe i byn innan prästen fick makt
med dem.
STEN MÅRTENS
ser alltjämt på Kerstin.
Ni är också mörk och högväxt,
mörk efter mor och lång efter far.
KERSTIN.
Å, far var svarthårig han med, fast
han är alldeles hvit nu.
STEN MÅRTENS.
De äro sådana vackra människor,
de gamla. Er far är som en gammal,
blind sjökonung.
KERSTIN
rodnar under hans blick.
Tycker ni.
IJGI litet.
STEN MÅRTENS
halft bortvänd. Talar liksom mot sin vilja.
Vet ni, fröken Kerstin. Jag har
sett er förr uppe i staden. Det var vid
en musikfest. Ni var alldeles borta i
sången, blek och andlös och glad...
Jag satt bara och såg på er. Det var
inte så länge sen. Men först när jag
kom hit kände jag ändå inte igen er,
inte förrän jag fick veta, att ni låg
däruppe och lärde er sjunga... Kanske
är det sorgdräkten...
SIGFRID SIWERTZ
KERSTIN
åter mörk.
Det är därför att jag är en annan
här. Är det inte en underlig trakt?
STEN MÅRTENS.
Jo, och ett underligt gammalt hus.
Vet ni, när jag först kom hit, då greps
jag af en beklämning, som om jag
återsett platsen för någon stor olycka i
mitt lif. Jag trädde ut ur bokskogen
efter att ha vandrat länge öfver åsarna.
Dagen hade varit kvaf af väntan på
ett regn. Svalorna flögo lågt och
måsarna sökte sig under land. Långt bort
på hafvet, alldeles öfver ert hus, stod
ett moln. Det liknade en mörk
jättefågel, som lyfter till flykt. Hafvet
rullade in med tunga, blanka dyningar.
Det var som om de rörts underifrån
af någon kraft på djupet. Det brusade
så underligt i den döda stillheten.
Jag satte mig ned på en sten och
såg molnet växa utan att tänka på hvad
som skulle ske.
Men så kom vinden farande, och
flöjeln gnisslade rundt. Och så var
störtregnet där, och jag måste söka
skydd. Jag vet inte hvarför, men det
frös till i mig, när jag knackade på er
dörr.
Er mor kom ut på förstun. Hon
stod ett ögonblick tyst med händerna
i kors öfver bröstet för att hålla sjalen
om sig. ”Här är dödt i huset,””
mumlade hon, ”men det är långt upp till
byn, och inte vill jag neka er tak öfver
hufvudet ..” — — — Och nu har
jag varit här i två hela dagar...
KERSTIN.
Hvarför kom ni hit till trakten —
så långt från alla städer?
STEN MÅRTENS.
Hvarför! Jag är en vandrare. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
